It spoke to me

Lilla Ester är sjuk. Om Ester är sjuk blir jag sjuk...i hjärtat. Stackars liten.

För några dagar sedan var jag på ica. Jag kände hur någonting kallade på mig. Tittade mig omkring. Och där såg jag den. Den talade till mig. Den sa "Kom hit, köp mig! Köp mig och du kommer att kunna lyssna på min ljuva julestämma och se mitt vackra omslag när du vill". Det som kallade på mig var Måns julskiva.....Gosh, vad den karln är vacker! Men jag lyckades tygla mig själv. Jag stod emot hans charm. Jag köpte ingen julskiva. Var ganska stolt över att jag inte tillåtit mig själv att luras av Måns vackra anlete. Dagen efter fick jag ett paket av mamma.....gissa vad som låg i paketet och osade charm när jag öppnade. Något otroligt (ja jag tänker säga det igen) VACKERT! Dragningen mellan mig och Måns julskiva var för stark. Det var nog meningen att vi skulle ha varandra. Oh, it´s gonna be a grreat christmas! Förhoppningsvis.

Barndomsminnen med Bon Jovi

Musik kan framkalla så otroligt mycket minnen och känslor. Det är ju fantastiskt egentligen. Jag tittade på MTV och så var gubbrockarna Bon Jovi med på tv, vilket fick mig att söka fram dem på spotify och lyssna. Och då kom alla minnen tillbaka från min barndomstid med min vän Daniel. Jag vet, jag har skrivit om den förr, men ska jag vara helt ärlig så var just den tiden en av de roligaste perioder i mitt liv. Alltså just det faktum att jag och Daniel var polers. Vi hade så roligt ihop. Det var så roligt att ha en riktigt bra killkompis som man kunde umgås med regelbundet och ha så otroligt roligt med. Jag saknar det. Nu har jag inga såna killkompisar. Inte på samma sätt liksom. Jag vill ha det. Jaja, vidare. Så vart kommer Bon Jovi in i bilden? Jo, jag och Daniel lyssnade på rock när vi var små. Och så mimade vi till musiken och rockade järnet. Vi headbangade. Vi knåpade ihop instrument. Vi kände oss skitcoola. Bl a mimade vi till Bon Jovi. Annars var det även Metallica, Guns´n´roses, Kiss, ja you name it. Vi var riktiga hårdingar. Redan i den åldern. Som barn låtsas man ju alltid att man är sina idoler. Det gjorde även vi. Han var Kirk Hammet, jag var Lars Ulrich. Han var Axl Rose, jag var Slash. Han var Richie Sambora (eller Jon Bon Jovi, kommer inte riktigt ihåg), jag var den fula killen med krulliga håret (varför valde jag att vara honom?) Jag kommer även ihåg att Daniel brukade spela in musikvideos från teven. Eftersom man själv fick utstå med att bara kunna titta på 1:an, 2:an och 4:an var det ju en fröjd att få komma till honom som hade kabel-tv och titta på en massa konstiga typ tyska musikkanaler. En av de videor jag kommer ihåg att vi tittade mycket på var just en med Bon Jovi (vi var tydligen helt besatta av Bon Jovi, jag skäms inte alls....). Det var den här fruktansvärda!

Oh dear, det var tider det! Hahaha. Den är verkligen sjukt pinsam! Även här låtsades vi såklart vara personerna i videon. Han var ful kille nr 1, jag var ful kille nr 2. Varför i hela fridens namn ville vi ha nåt överhuvudtaget att göra med denna kalkon-video? Jag skyller på att vi var unga och dumma. Vid det här laget har ni märkt att alla jag låtsades vara var killar. Jag var en ganska så tydlig pojkflicka. Andra flickor önskade sig barbies, jag önskade mig vapen och zorromantel (men egentligen, hur manligt är det med mantel? Inte!) Andra barn lyssnade på sagoband eller Carola, jag och Daniel lyssnade på hårdrock (fast jo, jag lyssnade också på sagoband. Sagoband var ju skitbra. Lyssnar barn på sagoband nu för tiden? They should!). Vad härligt det var! De personer som etsade sig fast i oss var nog Metallicamedlemmarna. Vi levde som dom när vi träffades. Vi byggde upp låtsasfamiljer runt dessa personer. Vi gav även dessa personer liv i form av små pappersgubbar som vi kunde leka hur länge som helst med. Fantastiskt vilken fantasi man hade. Jag måste ju erkänna att det var Daniel som tokpåverkade mig med allt. Jag såg ju upp till honom. Tyckte han nån musik var bra så tyckte jag det. Tyckte han nån film var bra så tyckte jag det (fatta att vi satt och tittade på Terminator 2 som ganska garanterat var barnförbjuden och tyckte den var asbra. Kära nån, Terminator och hårdrock. Vilken cool unge jag var!) Så nu vet jag inte, är det Daniel eller Bon Jovi jag ska tacka för min nutida fenomenala musiksmak. På nåt sätt var det ju ändå där det började, även om det tar emot att erkänna att Bon Jovi kanske har gjort mig till den jag är rent musikmässigt (bara så ni inte får fel uppfattning nu då, jag är verkligen inte ett fan! Men det är ju galet hur mycket denna grupp har nämnts i detta inlägg) Vi hade så mycket för oss. Förutom musiklivet vi levde i så byggdes kojor (Berta. När jag kom cyklandes ner för backen brukade jag ropa Hej Berta! Ja alltså, kojan hette Berta. Hon var en koja med personlighet), det samlades hockeykort, det samlades idolbilder (jag var mäkta avundsjuk på Daniels magnifika idolpärm), det spelades fotboll, bandy och hockey och det badades i ån. För att summera och befria er från denna trip down memory lane, vi hade så ruskigt kul! Varför har man aldrig så kul som vuxen?!

Ja, det var ganska härligt att vara liten. När Ester är tillräckligt utvecklad i sinnet för att kunna uppskatta Disneyfilmer ska jag ha maraton med henne. Oh yeah! Men...det är ganska skönt att inte ha hela livet framför sig också. Vi har ju genomlidit de jobbiga högstadie- och gymnasieåren nu. Det är över nu. Det vill jag inte göra igen! Verkligen inte! School suck!

Rackarns vad mycket publicitet den där Daniel har fått nu....för att inte tala om Bon Jovi....

Ögongodis till jul

Puh! Äntligen klar! Min lägenhet har fått en renare look. Oh så välbehövligt. Nu är min rygg typ död. Men så värt det!

Hörrni! Vems vackra anlete kommer man att få skåda på årets O helga natt? Jo det kan jag berätta för er. Världens vackraste Måns! Gissa vem som ska står där i publiken och dregla och kasta trånande blickar. Jag! Och så mys-Ernst som värd för kalaset igen. Det kan ju inte bli bättre.

Nej men kära nån, här kan jag ju inte sitta och dröna. Magen måste få mat, sängen måste bäddas och ryggen måste vilas. Och så känns det som rätt läge att freaka loss till The Crash´s "Lauren caught my eye". Det får bli innan ryggvilan. Hörs hej, so long kids!

Färdig

Sådärja, då var säsong 4 av Heroes färdigtittad på. Det har varit en lång resa. Fantastiskt bra dock. Och otroligt spännande. Nu känns det lite tomt...Nu vet jag ju inte om det ska bli en säsong till eller inte. Men om inte så är det no more Sylar. Jag kommer att sakna hans onda hetblick. Oh dear, han är den bästa tv-skurken ever! Jaja, nu får man försöka hitta nån annan serie att bli hooked på. Jag har starka funderingar på att utforska "Carnivale". Några andra bra förslag? Men först ska jag avnjuta sista avsnittet av O.C. Nu direkt faktiskt. Hörs!