Håkan i mitt hjärta

Håkan är fantastisk. Jag hade inte behövt vara orolig. Han levererade med bravur. Glädjenivån var hög (förutom det faktum att min rygg var på gränsen till död, men whatever) . Visst, det var ganska många låtar jag inte hade hört, eller hört fast inte kunde texterna till. Men det gjorde inget. Det var så rackarns bra ändå. Som tur var så körde han några gamla klassiker också så jag kunde skråla med i åtminstone några låtar. Kära nån alltså, vilken skön kille han är den där Håkan. Och gosh vad tuff han var i sin hatt. Och ja, min uppfattning om de "nyare" skivorna är ändrad. Tror jag kommer att uppskatta dem mycket mer nu.

Tyvärr fick jag inga bra bilder på karln som ni ser. Videoklipp fick jag. Men när jag skulle titta på dem kunde man bara höra ett jobbigt usla brus. Det gick inte att urskilja någon sång i det. Antar att vi stod för nära högtalarna eller nåt. Och så var ju ljudnivån ganska påtaglig också. Men iaf, någon filmvisning blir det icke.

Tack Håkan för en härlig kväll och tack Erika och Juddan för att ni delade den fina kvällen med mig.

Stan är full av tanter och tragik

Oh yes! Ikväll är det dags. Ikväll är det Håkan Hellström live. Äntligen ska jag få uppleva Håkan live. Jag är dock lite orolig. Orolig att han inte kommer att vara så bra som jag hoppas på. För det är ju faktiskt så här att den Håkan jag älskar och har en bild av i mitt huvud är den Håkan som skuttade runt i sailorsuit och släppte loss med sin fantastiska falsksång och gjorde mig varm och glad i hjärtat. Man kunde alla låtarna utantill. Låtarna var party. Jag måste erkänna att jag i princip bara lyssnar på de två första skivorna han gjort. Jag har försökt att ge de andra en chans, men tyvärr alltså, de tilltalar mig inte alls på samma sätt. De skänker mig inte alls lika mycket glädje. Jag kan faktiskt tycka att de är lite tråkiga t o m. Fast om jag verkligen skulle hålla ut och lyssna på dem om och om igen kanske jag skulle tycka om dem jättemycket. Kvällen kanske kan få mig att ändra uppfattning. Jag hoppas det. Men jag hoppas också att han fortfarande är den glada och smått galna partykille han var förut och att man får höra de gamla klassikerna från hans debut. Jag önskar att jag hade fått vara och höra honom live på den tiden, men whatever, det ska bli kul att höra nu med. Han känns som en sån artist man bör ha hört live åtminstone en gång i livet. Det kommer att bli bra det här! Men visst håller ni väl med mig, på den här tiden var han väl verkligen en glädje för själen:


Igår var det våffeldagen. Och då skulle det ju såklart ätas våfflor. Jag längtade hela dagen efter de där våfflorna. Jag svälte mig lite smått inför de där våfflorna för att kunna njuta ordentligt. Sen när Ida kom gick vi iväg och handlade lite ingredienser. Sen var det dags att tillaga. Jag hade ett gammalt våffeljärn jag fått från mormor. Vi hade ett totalt våffel-failure! Det gick liksom inte alls. De fastnade i våffeljärnet. Allihopa. Vi var hungriga och arga.



Men vi var fast beslutna att få våra våfflor. Så vad gör man? Jo man går såklart tillbaka till affären, köper ett nytt våffeljärn och gör ett andra försök. Och till vår stora glädje så lyckades vi och fick tillsluta mumsa i oss finfina våfflor. Gött!



Snart är det dags. Sjung "Ramlar", Håkan! Jag gillarn!

"Och jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är. Jag har ramlat där förut, och det är mer än bara nån sorglig kliché". Ja Håkan, jag vet precis hur det är.

Min nya kärlek

Jomen Emma, det är klart att jag ska visa en bild på min nya fina soffa. Här är den.


Visst är den fantastisk?! Jag är lite smått besatt av min soffa. Jag längtar hem till den när jag är på jobbet. Den är typ min nya kärlek.

Emma, du får absolut komma hit på filmkväll snart. Vi får höras om det där nån dag. Vore mkt trevligt.

Nu har jag ätit fil. Alltså, nae, det är ju inte gott alltså. Jaja, nu är jag lite mättare iaf. Dags för en kaka måhända? Oh yes!

Jag älskar min soffa

Jösses Amalia vad det blåser ute idag. Men whatever, det känns ju som att det är lite vår i luften iaf. Och det gillar vi. Men jag gillar inte när det blåser upp grus och annat crap som borrar sig in i ögonen. Eller grus och annat crap som hoppar in i skorna och gör det jätteobekvämt. Men förutom det så, våren är lovely!

I helgen var mina älskade föräldrar här och förgyllde min tillvaro. Och då passade jag på att köpa en soffa. En värstingsoffa. En lyxsoffa. Äntligen är jag av med den där fruktansvärt obekväma fulsoffan från Ikea. Nu har jag en riktig myssoffa. Jag älskar min nya soffa. Kom och provsitt den vettja.

Nu skulle jag vilja skriva något roligt. Något intressant. Något häpnadsväckande. Men nej. Jag har inget sådant att dela med mig av. Tyvärr. Så adjö då.

Glory hallelujah, he´s back

Japp, så är det. Han är tillbaka. Gulleläkaren är tillbaka i mitt liv. Och man kan säga som så, att jag har sett fram emot detta väldigt mycket. Så igår vaknade jag upp med ett leende på läpparna och gick lite som på moln hela dagen. Gick runt och nynnade på Oh my god-låten från melodifestivalen. Ni vet, “Oh my god, oh my god it´s a wonderful surprise. I´m in love, I´m in love and I cannot get enough. Oh la la, oh la la, don´t ever want this to be over”.....men nu är det över sörrni. När jag kände mig som lyckligast i morse över att han kommit tillbaka in i mitt liv kommer min kollega in i rummet och helt utan nåd totalslaktar min glädje med hoppfulla singlars mest fruktade strof: "Alltså, du vet att han är gift och har två barn va?" Nej, det visste jag inte. Nu vet jag. Så då lämnar jag den besvikelsen bakom mig och lever vidare och glädjs över att jag åtminstone kan skåda underverket. Det får väl räcka.

Jag kände mig ju lite smått nedbruten och heartbroken då ett tag. Men då kommer chefen med det glädjande beskedet att jag ska få fast anställning. Hurra! Så första maj är det bye bye vikariat, hello fast anställning. Detta firade jag med att träna på gymmet och sedan trycka i mig en bit kladdkaka. Träning och kladdkaka går inte hand i hand, jag vet. Men det skiter jag i. Jag var ju tvungen att fira.

Här sitter jag och frossar kladdkaka

Ja ok, jag föll för frestelsen ändå att ändra på min blogglayout. Men jag försökte ändå att behålla lite av det gamla med färger och så. Det får ju inte bli helt annorlunda. Då känner jag mig inte riktigt bekväm.

Jaha. Så vad har hänt i mitt liv sen sist jag skrev något här. Det har faktiskt hänt lite grejer. Tro det eller ej. Jag är inte alltid en bitter outsider som bara hänger ensam i min lägenhet, även om det ibland kan verka så. Nej men nu har jag ju varit ute på och socialiserat mig. Förra helgen var jag än en gång i den ”fröjdefulla” staden Borås. Fast ja, det var ganska så fröjdefullt faktiskt. Solen sken för en gångs skull. Och så bor det ju såna bra människor där. Som mina dudes Tater Nuts och Malin. Och de ställde till med kalas. Nä inte kalas. Party! Woohoo!

En sån rolig kväll vi hade. Rackarns vad vi shejkade på dansgolvet. Ja det var ju inte så konstigt att partyt blev top notch när vi hade självaste Jesus som vakade över det eminenta ”dj-båset” och gav oss den rätta partyfeelingen. Ja kära nån vilket röj. Tack kära vänner för den kvällen. Eftersom det var inflyttningsfest så såg jag ju såklart till att fixa en inflyttningspresent. Ja, själva presenten var ju kick-ass bara den. Men jag är nästan mest nöjd med omslaget. Har ni någonsin sett en snyggare present? Skulle inte tro det.

Denna vecka har jag varit på bio två gånger, två dagar i rad. Först med Judit. Såg när en psykiskt labil Nathalie Portman idkade självbefläckelse och drömde lesbiska sexdrömmar i Black Swan. Men om man bortser från det så tycker jag ändå att det var en bra film. Dagen efter fick jag, eftersom Julian svek mig för studier, gå själv på The King´s Speech. Men det gjorde inget. Det var faktiskt ganska skönt att gå själv och kunna breda ut sig så mycket man ville och inte behöva tänka på hur man sitter. Av någon konstig anledning tror jag att jag för Tater Nuts råkade ge sken av att jag bara tyckte filmen var helt ok. Men varför i hela friden gjorde jag det. För sanningen är ju att jag tyckte den var väldigt bra. Jag har ju gett den 5 av 5 på filmtipset.se. Och det var den helt klart värd. Förlåt Tater Nuts, vet inte varför jag inte var mer euforisk över den. Alltså, Colin Firth, den mannen är fantastisk. Han är en av mina absoluta favoritskådespelare. Han gör allt så bra. Usch, när han skulle hålla det där talet alldeles i början och inte lyckades få fram några ord gjorde det ont i hjärtat på mig. Jag tyckte så synd om honom. Jag började ju nästan gråta. Det är psykiskt jobbigt att se en ledsen Colin Firth. Men iaf, en mycket bra film. Absolut värd sina Oscars, både filmen och Colin.

I fredags var jag på födelsedagskalas typ. Sara fyllde 25 år. Hurra hurra hurra! Alltså, det fascinerar mig hur man kan sitta och prata om något och sedan på något konstigt sätt komma in på ett helt annat samtal utan att man riktigt fattar hur man kunde gå från det ena till det andra. Som i fredags när vi pratade om löner och helt oväntat lyckades komma in på blöjor och hur man skulle kunna göra en app som känner av när barnet måste utföra sina behov så att man hinner att rikta barnet bort från ställen där diverse avföring inte bör hamna istället för att ha blöja. Ja det är ju fantastiskt vilka intressanta samtal man kan ha ibland.

I går städade jag min lägenhet. Ordentligt. Så nu är det ju skinande rent här. Ni kan komma och slicka på listerna om ni vill. Men det rekommenderar jag er att inte göra. Jag kan ju ha missat någonstans. Men iaf, det är renare än vad det var förut. Mycket renare.

I dag skulle egentligen Tian ha kommit hit. Men nehe, då går han och blir sjuk med feber och frossa och missar min kanoners kladdkaka. Fast jag är inte bitter, jag tycker ju synd om karln. Krya på dig Tian.

Hjälpars vilket fasligt långt inlägg. Men tänkte bara säga en sak till, att jag ser sjukt mycket fram emot den kommande veckan. Och varför jag ser fram emot den så mkt, det berättar jag nån annan gång. Hörs hej!