Helgen har varit mycket bra. Jag har träffat mina underbara polers och jag har fått se en riktigt bra musikal. Men hur kul det än var så kan inget ändra min åsikt om staden Stockholm. Jag tycker verkligen inte om att vara där. Så fort jag kommer dit får jag lite smått ångest och vill vända. Det är folk överallt och ingen tar hänsyn alls. Alla bara går. Jag bara känner kaos i själen så fort jag sätter min fot där. Usch. Och det blev ju inte bättre av att tåget dit blev två timmar försenat och att det var svinkallt. Suck. Nä, Stockholm går bort! Men som sagt, kul att träffa my dudes var det iaf.
Fredagen var en jobbig dag. Den var seg och fruktansvärt tråkig. Och helt plötsligt strax innan kl 16 var jag ensam kvar i korridoren på jobbet. Alla hade gått hem och ingen hade nämnt något till mig. Först tänkte jag att jag kanske borde stanna till kl blev fyra ifall något skulle dyka upp som jag behövdes till. Men sen kände jag att jag var för sur för det och tänkte att om alla andra drar så drar jag med. Och tur var väl det. För tack vare det fick jag den bästa avslutningen på jobbveckan man kan ha. Där står jag och väntar på hissen som jag gör varje vardag och fantiserar om att dörrarna ska öppnas och att herr hetläkare ska stå där och le emot mig. Som om det någonsin skulle hända. Och vad tror ni händer? Jo dörrarna öppnas och där står vackra vackra läkaren och ler mot mig. Där stod jag och delade en tajt hiss med en av världens vackraste skapelser. Och pratade med honom! Gissa om jag var lycklig! Tänkte att jag skulle leva på den lyckan länge....men såklart höll glädjen i sig bara en litet tag tills jag kom till tågstationen och upptäckte att tåget var försenat. Och sen när det väl kom in och vi kom iväg så blev det en massa usla tågkrångel så vi blev stående hur länge som helst och tillslut blev vi tvugna att byta tåg. Jag var inte glad längre när jag kom fram till Stockholm. Men sen blev ju helgen ganska så bra ändå. Och nu tänker jag återgå till att glädjas över min hissupplevelse. Jag ska fortsätta där jag slutade så att säga. Oh yes!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar