Happyland

Oh gosh! I want him so bad! Jag känner såna begär! McSexy i mitt hjärta.

Jag har kommit på att jag har lite utav en kluven personlighet. Faktiskt. På jobbet är jag nästan alltid miss holly jolly cupcake. Jag är trevlig, glad och med ett leende på läpparna och försöker slå på all charm jag kan åstadkomma. Det där med charmen kanske jag får jobba på, but still, jag försöker utstråla positivitet och åtminstone en liten gnutta mognad och social kapabilitet. Men så fort jag sätter foten utanför sjukhuset och ska iväg hemåt så blir det nästan alltid så att en stor usla flodvåg av negativitet och ångest sköljer över mig. Borde det inte vara tvärtom, negativ på jobbet och positiv när man slipper jobba. Men nej, så är det inte för mig. När jag slutar jobba och ska hem omvandlas jag allt för ofta till ett pessimistiskt usla drygarsel och deppar hela resten av kvällen och suckar åt alla jobbiga människor på gatorna när jag går hem. Jag kan inte se något bra i något i livet i princip. Ok, tog i lite väl där, men jag känner verkligen ångest. När man jobbar hinner man inte riktigt tänka på allt som har med annat än jobb att göra. Men sen när man kommer hem bubblar allt livets pain in the ass upp till ytan, man börjar tänka på vilket skitliv man har och försätter sig själv i depression, ångest och desperation. Som t.ex. ikväll. Kl sju på kvällen blir man tvungen att ta sig för att laga mat eftersom man inte har någon matlåda till morgondagen. Jag hatar att laga mat! Och så måste det handlas. Jag hatar att handla. Vissa dagar måste det tvättas. Och städas. Osv, osv...Sen är det alla smärtor och defekter man har lite överallt i kroppen som irriterar en och fyller en med oro. Det osar svettlukt ur skorna. Man kommer på sig själv med att nynna på Shania Twains "That don´t impress me much" eller vad den nu heter och så blir man rädd för sig själv. Och så segar datorn så man hinner bli gråhårig. Och så börjar man sakta men säkert inse att man kommer att åldras och dö ensam och miserabel, olycklig och ogift, en evig ungmö. Ja, och så har vi ju alltid alla de fattiga flugtäckta barnen i Afrika. Vad ska det bli av dem liksom? Vad ska det bli av denna värld? Skitliv säger jag bara. Ja kära nån, ni märker ju varför jag blir ett sånt usla pessimistiskt drygarsel. Jag måste skärpa mig med att sjunka så långt ner i deppträsket. Så här kan det inte fortsätta. Nu måste det hända nåt stort i mitt liv så det blir lite ändring på detta tänk.

Jag försöker iaf hitta små saker som kan ändå kan få det att dra i mungiporna lite grann. Ben & Jerrys-glass är bra. Musik är bra. En blandning av dessa är ännu bättre. Jag rekommenderar härmed (för lite lyckokänslor mitt i allt elände): We are golden-Mika, Kiss me-Sixpence none the richer, Alright-Lisa Miskovsky & The Lost Patrol, Ser jag tjock ut i den här?-Joakim & Joel, Chelsea Dagger-The Fratellis, It´s oh so quiet-Björk, Gothenburg och And I found this boy-Maia Hirasawa. Jag blir åtminstone lite varmare i själen av dessa låtar. För övrigt (alltså inte bara från musikens happyland) kan jag även rekommendera Running up that hill-Placebo, Cosy in the rocket-Psapp (bara för att jag längtar efter Grey´s så mkt), Say it to me now-Glen Hansard (Once sonundtrack) och såklart en av de allra bästa: Kids-MGMT. Och många fler i och för sig men allt kan jag ju inte rada upp.

Som jag skrev i det förra inlägget ska jag ju bli allmänbildad och toksmart. Så nu har jag börjat läsa i mina anatomi- och medicinböcker. Faktiskt väldans intressant. (Kanske jag kan briljera med mina medicinkunskaper för McSexy sen). Sen ska jag se till att få hit mina Herman Lindkvist-böcker. Jag ska allmänbilda my ass off!