Ok, detta är inte ett av mina stoltaste ögonblick. Men här sitter jag seriöst och lyssnar på Bon Jovi. What?! Men jag tänker försvara mig med att det bara är för nostalgins skull. Jag återupplever lite härliga barndomsminnen från tiden då jag och Daniel var best buddies...eller ja, han var min best buddy åtminstone. Vi hade då iaf väldans kul tycker jag. Då stod vi och mimade och låtsades spela till Bon Jovi och tyckte det var the shit! Haha, ojojoj, så unga och naiva vi var. Unga och dumma. Tur att vi kom till våra sinnens fulla bruk tillslut. Nej kära nån, nu måste jag lyssna på nåt annat. Tänker dock fortsätta på den smått pinsamma vägen och lyssna lite på Phantom of the opera soundtrack. Jag och Erika tittade på den igår. Stackars fantomen...
Men hörrni...jag är så glad. Varför är jag så glad? Jo det ska jag berätta för er. Ikväll kommer mina älskade föräldrar hit för att hälsa på deras stackars hemlängtande dotter. Jag har i och för sig en känsla av att detta kommer att bli en helg utan fullkomlig sömn med tanke på att jag har föräldrar som snarkar i kapp på nätterna. Men jag är lycklig ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar