All work and no play makes me a dull girl

Ja så är det. Jag känner mig så sjukt tråkig. Så här kände jag inte förr. Jag förstår inte vad som har hänt. Dock kan jag ju inte skylla allt på jobbet. Även om jag tycker att man tillbringar på tok för mycket tid på jobbet så är det inte den mest bidragande orsaken till mitt trök-liv. Hur segt det än må vara vissa dagar, hur frustrerande det är att tänka att jag kanske kommer att sitta vid den där datorn resten av livet så trivs jag ju ändå ganska bra där. Med folket. Vissa av dem är helt fantastiska och jag är så glad att jag har dem i mitt liv. Vet inte hur jag skulle stå ut utan dem. Nä, det stora problemet är ju jag själv och mitt usla självförtroende. Jag saknar hur det var förr. När jag hade min familj och mina fantastiska vänner där hemma i närheten som gjorde livet till en fest varje gång man umgicks med dem. Då kunde jag vara helt mig själv. Nu känner jag mig hämmad. Jag håller tillbaka och är rädd för att göra bort mig. Förhoppningsvis vänder det en vacker dag. Men nog om detta.

Man får hitta sina knep till att orka med. De sega dagarna på jobbet brukar kunna bli mer uthärdliga av tanken på att jag när jag kommer hem ska få titta på någon bra tv-serie. Åh vad jag älskar bra tv-serier. Jag vet hur tragisk jag låter, som att tv-serier är den enda glädjen jag har. Riktigt så är det inte, men det hjälper väldigt mycket när det kommer till att fly mina depressiva tankar. Som jag skrivit tidigare så har jag två nya favoriter. Den första är då White Collar. Jag älskar den. Har sett fyra säsonger nu. Ska börja med den femte och senaste snart. Men jag drar ut lite på det för jag vill inte att det ska ta slut så snabbt. Oh how I love den där vackre Neal Caffrey (kärlek!) och han och Peters "bromance" eller vad man ska kalla det. Och så den andra serien, Hell on Wheels. Så rackarns bra! Den serien fick mig att upptäcka Mumford & Sons. Och via lyssning på dem upptäckte jag även Hudson Taylor samt återupptäckte vissa låtar med Black Rebel Motorcycle Club, och andra väldigt bra band. Älskar musik! Och älskar när musik smälter in så bra i vissa scener i en film eller serie. Som här (Spoilervarning om man inte sett men tänker se säsong 2 av Hell on Wheels:

Älskar den här scenen. Nu är den ju ganska tragisk så man borde kanske inte tycka om den så mycket. Men det är så mycket känsla i den, och det tack vare hur bra musiken och själva handlingen fungerar ihop. Jag ryser för sånt.

Där här låten upptäckte jag i samma serie. Så otroligt bra så jag måste dela den här:

Och så måste jag förstås visa ännu en nyupptäckt favorit, Hudson Taylor (inte med i Hell on Wheels men ändå ruskigt bra): 

Jaha, annars då. Jag såg Thor: The Dark World på bio. Gillade humorn i den. Gillar verkligen Loki. Gillade att Zachary Levi var med i den och att han förvånansvärt nog passade så bra i blont hår. Ja hörrni, tur att det ändå finns vissa saker i livet som kan förgylla ändå. Så det inte vore helt åt skogen med allt.