Sherlock-special

Jag har mycket inom mig som jag skulle behöva få utlopp för. Känslor. Tankar. Jag är en sån som håller det mesta inom mig. Det skulle behöva ändras. Jag tänker att jag därför borde börja skriva mer i den här bloggen. Skriva av mig liksom. Det har ju inte varit mycket till aktivitet här det senaste året. Men nu ska jag försöka skriva oftare som sagt. Vet inte hur det kommer att gå. Förmodligen blir det en massa meningslösa tråkinlägg, men då har jag iaf fått ur mig det jag har i tankarna. Som sagt, vi får se hur det går.

Just nu har jag en massa nördighet i mig som behöver komma ut. Jag erkänner att jag är ganska nördig. Väldigt nördig när det gäller vissa saker. Det som jag nu tänker ge utlopp för är Sherlock-nörden i mig. Såklart. Vad annars. Jag har så mycket tankar om detta ämne. Och då förstås framförallt den fantastiska BBC-serien Sherlock. Jag har just lyssnat klart på en podcast som hade en intervju med seriens skapare Mark Gatiss och Steven Moffat. Ja, så nördig är jag alltså, jag lyssnar på podcaster om serien. Mycket intressant var det. Jaja. Här kommer min Sherlock-special.

Jag bara älskar denna serie. Den är det bästa jag någonsin skådat under min 27-åriga tid med television. Så vad är det som är så sjukt bra med den? Allt! Först och främst, karaktärerna. Favoriten är ju förstås Sherlock. Underbart spelad av Benedict Cumberbatch, ja det kan ju inte bli annat än amazing då. Han har nåt speciellt alltså. Han är så cool, så briljant, så rolig, så smart, så odräglig, så HET. Han är ju inte en speciellt trevlig människa. Men man älskar honom ändå. Och John Watson är väl hur rar som helst. Man förstår inte hur han står ut, fast ändå gör man det. Man förstår ju varför han tycker så mycket om Sherlock. Det skulle jag också ha gjort. Det är bara för honom att stå ut antar jag. Det får vara värt besväret. Tycker Martin Freeman spelar rollen som Watson väldigt bra. Sen har vi Sherlocks bror Mycroft, som spelas av seriens ena skapare Mark Gatiss. Han är fantastisk. Så rackarns dryg och snobbig ibland, men man kan ju inte annat än älska det. Och han och Sherlocks relation är ju hur kul som helst att se. De beter sig som att de inte gillar varandra speciellt mycket men under ytan märker man ändå kärleken. Speciellt från Mycrofts sida. Till sist har vi seriens bästa bad guys. I de två första säsongerna är Moriarty Sherlocks huvudnemesis. Denna Moriarty alltså. Andrew Scotts skådespelarinsats här är något av det bästa jag sett i skurkväg. Han ser så söt och oskyldig ut, men så är han så evil under ytan. I love it! Scenen som utspelas vid poolen i sista avsnittet på första säsongen, med Moriarty och Sherlock, är så rackarns bra. Jag ryser när jag ser den. I den tredje och nyaste säsongen får man möta Charles Augustus Magnussen som har en massa otrevlig vetskap om folk i sitt "mind palace" som han utnyttjar för utpressning. En man som helt ohämmat ställer sig och kissar i Sherlocks öppna spis, som slickar en stackars kvinna i ansiktet och som upprepat knäpper Watson i ansiktet med fingrarna bara för att han vet att han kan göra det utan att Watson kommer att göra motstånd. Han är en väldigt otrevlig människa. Men ack en sån bra karaktär. Han har den rätta skurk-looken. Och såklart spelad av en bra skådespelare (som alla andra), danske Lars Mikkelsen (bror till Mads). Ja detta är ju favoriterna. Men jag gillar de flesta i den här serien. Lestrade, Molly, Mrs Hudson. Ja, Gatiss och Moffat har hittat ett riktigt top notch skådespelarcrew.

Vad älskar jag mer? Jo musiken. Den ger den rätta känslan. Och serien är så snyggt filmad. Varje liten vy av London får mig att vilja åka dit. Jag hoppas verkligen att jag kan göra det snart. Jag vill dit igen. Då ska jag Sherlock-nörda rejält! Och det är ju inte bara vyerna från staden jag gillar. Jag menar, hur gärna vill man bo i Sherlocks lägenhet. Så gärna!! Jag vill också bo där! Gärna med Sherlock. Men man kan ju inte få allt som man vill här i livet. Så jag nöjer mig med att försöka att få en någorlunda bra Sherlock-feeling i min egen lägenhet istället.

Har ju nyss tittat på den tredje, nyaste säsongen nu. Älskade de två första, och den här tredje gjorde mig verkligen inte besviken. Jag har skrattat åt väldigt mycket den här säsongen. Men bra humor, inte cheesy. Det får ju inte bli för mycket komedi av det hela. Men det tycker jag inte det har blivit. Det har fungerat väldigt bra. Jag har känt mig så glad inombords efter varje avsnitt. Och i sista avsnittet hände det så mycket överraskande saker så jag bara tänkte WHAT?! Men det var kul. Det var bra överraskningar. En annan sak jag gillade med den här säsongen var att man fick se Sherlock och Mycrofts föräldrar (som är Benedicts föräldrar i verkliga livet. Fun fact.) De var så normala. Kul att två så annorlunda människor har så normala föräldrar. En annan fun fact är ju att Amanda Abbington som spelar Mary faktiskt är Martin Freemans flickvän/fru/partner??? (vad säger man, vet inte om de är gifta) in real life.

Klockrena citat finns det mycket av i denna serie. En annan anledning till varför den är så bra. Som dessa:
"We´ve got ourselves a serial killer. Love those - there´s always something to look forward to."
"Baker Street. Come at once if convenient. SH. If inconvenient come anyway. SH"
"I´m not a psychopath, Anderson. I´m a high-functioning sociopath. Do your research."
"Is it nice not being me? It must be so relaxing."
"Anderson, don´t talk out loud. You lower the IQ of the whole street."

Ja, som ni märker gillar jag Sherlock. Det finns ju även en till serie som handlar om honom som heter Elementary. Också väldigt bra serie. I början tyckte jag det var lite segt att komma in i den. Men efter några avsnitt så var jag fast där med. Inte i närheten lika bra som Sherlock men ändå hygglig. Jonny Lee Miller är en bra Sherlock Holmes tycker jag. By the way, han och Benedict har spelat teater tillsammans i Frankenstein. De turades om att spela Frankenstein och monstret. Åh vad jag skulle ha velat sett den teatern! Jag tror den var väldigt bra. Borde bli det med de skådespelarna.

That´s it. Slut på Sherlock-special.