Alltså hörrni, Ally McBeal, vilken underbar tv-serie. Har kommit in på andra säsongen nu och plöjer avsnitt efter avsnitt. Bara längtar efter att se nästa. Jag visste att den var bra (har ju sett den förr) men så här bra minns jag inte att den var. Men jag kanske bara är nostalgisk. Hursom, jag sitter här och skrattar för mig själv åt alla bisarra karaktärer och händelser. Det är så weird, det är så roligt. Jag skrev ju om John Cage i ett tidigare inlägg. Vilken rackarns skön filur han är. Jag älskar alla hans egenheter. Hur han står och tittar sig själv i spegeln tills han hör klockor klämta och får starkare självförtroende, hur han tänker bäst när han är barfota, hur han använder sig utav "smile therapy" för att hantera livets jobbigheter. Alla roliga uttryck han har. Ibland önskar man ju lite grann att man själv var sådär konstig. Eller åtminstone att man kunde få ha det så roligt på jobbet som de verkar ha i serien.
Ally är ju också en väldigt speciell karaktär. I serien går hon till en terapeut som råder henne till att skaffa sig en theme song. En peppande låt som hon ska tänka på för att få bättre självförtroende och kraft till att möta livets alla händelser. Jag tänker att det kanske inte är en sån dum idé. Så nu ska jag minsann hitta min egen theme song. Kanske blir mitt liv bättre då. Man kanske kan lära sig mycket bra från den där serien. Jag kanske också skulle tänka bättre om jag var barfota. Vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar