Musikal

Jag har lyssnat mycket på låtar från Kristina från Duvemåla på vägen till och från jobbet denna vecka. Det har känts väldigt bra tycker jag. Dock blir man ju så rackarns sugen att bara brista ut högt i sång och verkligen leva sig in i sångerna. Som tur är så har jag ändå lyckats tygla mig. Hade nog inte varit så uppskattat av omgivningen. Åtminstone inte med min röst. Alltså, det är nu jag verkligen börjar ångra så otroligt mycket att jag inte tog sånglektioner när jag var yngre så att jag möjligtvis hade kunnat ha en fantastisk röst nu. Det hade varit så roligt tror jag att vara musikalartist. Sång och skådespeleri i ett liksom. Kan tänka mig att många tror att jag inte skulle klara av det i vilket fall. Men så här ligger det till, om jag ska stå framför publik och göra nåt som jag inte tycker om att göra, exempelvis ha redovisning eller liknande, då tycker jag det är asjobbigt. Då blir jag jättenervös och vill helst bara sjunka genom jorden. Men får jag göra nåt som jag själv tycker är roligt då kan jag trivas väldigt bra på t.ex en scen. Kommer ihåg när jag och Emma var värdar för Sofia och Emmas dansuppvisning. Så sjukt roligt! Och det har ju blivit en del bröllopsspex under åren som också har varit väldigt roliga att få planera och delta i. Jag kan vara nervös innan, men sen kickar adrenalinet in och då tycker jag det är jättekul att stå där på scenen. Så jag tänker, om jag bara var bra på att sjunga och skådespela, då tror jag faktiskt att jag skulle kunna fungera bra som musikalartist. Åh vad det hade varit roligt!!! Men men, det blir ju bara i mina drömmar. Önskar dock att spexaren i mig kunde få komma ut lite oftare. Tyvärr har mina negativa tankar, min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende förstört så mycket för mig. Jag känner mig så usla tråkig jämfört med hur jag känt mig förr. Och det suger. Ta mig tillbaka till det roliga livet!

Oj, nu slutade inlägget lite för depressivt känner jag. Det måste vi ändra på. För hörrni, I got good news and good news: