Tanketömning

Jag är tillbaka. Jag hade tänkt att lägga ner den här bloggen nu. Som några gånger förut. Men av någon anledning lockas jag alltid tillbaka. Inte för att jag tror att det är så många som är speciellt intresserade egentligen. Men för min egen skull. Ibland vill jag bara få berätta saker, ganska onödiga och ointressanta saker ibland eller kanske ofta, men ändå sånt jag vill få ur mig. Även om inte många läser det jag skrivit. Bara så jag inte behöver ha kvar allt i huvudet liksom. Så jag fortsätter väl. Nåt inlägg då och då. När jag känner för det.

Igår var jag på en mycket bra konsert med fina Tomas Andersson Wij. Jag tycker om den mannen. Jag kan väl inte påstå att jag är ett hardcorefan som kan alla låtar och lyssnar på honom jämt. Men han har nåt speciellt. Det som gör honom så bra är ju förstås musiken. Han har gjort många bra låtar. Men framförallt gillar jag hans personlighet. Han utstrålar nåt slags lugn. Ja t o m hans röst är lugnande. Och jag tycker så mycket om hans mellansnack. Och så är han så omärkvärdig. Det menar jag inte alls på nåt negativt sätt. Bara positivt. Han står där med sin gitarr och sjunger så fint i all enkelhet liksom. Och man blir fängslad av det. En av mina favoritlåtar som han har gjort är Hälsingland. Mamma sa en kommentar om att det är min nationalsång. Och ja, så är det nog. Jag blir sån stolt hälsing när jag hör den. Sverige och Du gamla du fria, släng dig i väggen. Hälsingland är mitt land! Han spelade den igår och jag blev så glad. Kände hemlängtan. Och så spelade han So long som är enligt hans ord en släkthistoria. Pappa berättade den där släkthistorien för mig. Och därför tycker jag extra mycket om den låten, för att jag faktiskt vet vad den handlar om. Men den är ju lite vemodig. Sorglig, men ändå väldigt fin. Ja, det var alltså en väldigt trevlig kväll.

Det var ju ett tag sen jag skrev här. Så det har hunnit bli en del biofilmer som jag tänkte nämna några ord om. Årets första biofilm blev Exodus - Gods and Kings. En sån där storslagen, påkostad biblisk film som handlade om Moses. Tyckte den var bättre än vad jag trodde den skulle vara faktiskt. Kändes som den stämde ganska så bra överens med de berättelser man hört om Moses. Gillade att söte Aaron Paul var med i rollen som Joshua. Inte så stor roll, men ändå, han gjorde den bra. Och så är jag sjukt impad av barnet som spelade Gud. Han var den bästa i filmen. Väldigt bra rollprestation. Man kände respekt för honom, och då var han en liten pojke liksom.

Nästa film blev Unbroken. Ok, ganska Hollywoodklyshig och stundvis lite seg, men jag tyckte om den ändå. Förr tyckte jag jättemycket om krigsfilmer av någon anledning. Tror det var mest att jag tyckte de var så intressanta. Sen tröttnade jag lite. Men efter jag sett Unbroken blev jag lite inspirerad igen. Så då tittade jag igenom serien The Pacific. Tror det är samma skapare som gjort Band of Brothers. Band of Brothers är dock mycket bättre. Men nu var det ju Unbroken jag skulle skriva om. Ja i alla fall, bra film tycker jag. Sen blev jag så glad när eftertexterna började rulla, inte för att jag var glad att den var slut men för att jag hörde Chris Martins ljuva stämma. Coldplay har alltså gjort låten som spelades i eftertexterna. Miracles heter den. Gillar starkt! Var ju lite besviken på Coldplay efter deras senaste album för jag tyckte de hade bytt stil allt för mycket. Men Miracles låter mer som Coldplay när de är som bäst. Som dom ska låta enligt mig. Då blev jag så glad.

The Imitation Game är en film jag varmt rekommenderar. Handlar också om andra världskriget. Om Alan Turing som knäckte tyskarnas hemliga koder.  Väldigt intressant film. Och briljant skådespeleri av favvo Cumberbatch. Tycker att den borde ha vunnit Oscar för bästa film. Verkligen. Och gärna Benedict Cumberbatch för bästa manliga huvudroll. Men så blev det inte. Suck. Se den!

Sen såg jag filmen som faktiskt vann Oscar för bästa film, Birdman. Visst, den var helt okej. Bra skådespeleri av Michael Keaton och Emma Stone. Gillade hur den var klippt, kändes som att hela filmen var gjord i en tagning. Men själva handlingen tilltalade mig inte.

Den som vann Oscar för bästa manliga huvudroll var Eddie Redmayne. Hur gärna jag än ville att Benedict skulle vinna så måste jag ju säga att Eddie helt klart var värd sin vinst. Han spelade rollen som Stephen Hawking otroligt bra i filmen The Theory of Everything. Jag förstår egentligen inte hur han kan göra den rollen så fantastiskt. Mycket imponerande. Själva filmen var också bra, men ja, hade det inte varit för Eddie så hade den nog varit ganska platt. Jag har ju faktiskt sett en annan film om Stephen Hawking som heter Hawking där det är Benedict Cumberbatch som gör huvudrollen. Tycker att han gör rollen mycket bra också. Men ok, kanske inte fullt lika bra som Redmayne ändå. Båda filmerna är värda att ses iaf.

The Riot Club är en film som jag och min kompis sett fram emot att se jättelänge. Kanske mest för att vackre Max Irons är med. Nu har vi äntligen fått se den. Den var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Den var mycket obehagligare än vad jag hade tänkt mig. Bortskämda rikemanskids som går på Oxford University och tycker att de kan göra och behandla folk precis hur de vill. Såg ju som sagt fram emot filmen mycket för att Irons var med. Men även fina pojkar som Sam Claflin och Douglas Booth. Men alltså, jag blev så äcklad av alla dessa killar i The Riot Club för de var så hemska. Vissa delar av filmen var så obehagliga. Dock måste jag ju ändå säga att jag tycker det var en bra film. Känns ju hemskt att säga det om en så obehaglig film. Jaja. Så kan det vara.

Sista filmen ut är Big Eyes. Sämre än jag hade förväntat mig men ändå helt ok. Jag var ju så glad för att Christoph Waltz är med i den. Hans roll som Hans Landa i Inglourious Basterds är nåt av det bästa jag sett på film. Han är sjukt duktig på att göra roller där han en ger sken av att vara otroligt charmig och trevlig men då han under ytan är en så fruktansvärd person. Man vet liksom inte vart man har honom. Ja han är genial i dessa roller. Men blev lite besviken på honom i denna film. Tyckte han var så överdriven. Men kom på sen att det kanske var just så den där mannen var i verkligheten. Det är ju en sann historia om en man som utgav sig för att vara konstnären bakom målningar som hans fru egentligen hade målat. Så jag vet ju inte, han kanske spelade väldigt bra egentligen.

Ja hörrni, det var alla biofilmer jag sett sen sista inlägget. Det har hänt ganska mycket sedan sista inlägget. Sorgliga saker har hänt. Min älskade moster somnade in efter ha kämpat tappert mot den pissiga sjukdomen kallad cancer. Usla cancer! Det har varit väldigt jobbigt. Det känns så overkligt att hon inte finns hos oss längre. Saknaden är stor, men det känns ändå tröstande att hon inte behöver lida längre.

Roliga saker har också hänt. Var på First Aid Kit-konsert. Toppen! De är så rackarns duktiga de där tjejerna. Åh vad de sjunger fint. En awesome konsert helt enkelt.

Nu blev det här ett väldigt långt inlägg så jag får nog ta och avrunda. Avslutar med nationalsången:


"Hälsingland, mitt eget land. Det här var jag tappade min första tand, och här så ska jag spotta ut den sista".

Ikväll är det Mello-final. Heja Måns!!