Musik gör livet lite lättare

Jahaja, dags för lite update. Lite har ju ändå hänt i mitt liv på sistone. Mycket musik har det blivit bland annat. Sånt gillas. Återkommer till det. Annars har jag ju även fyllt år. Jag har nu påbörjat mitt sista år som 20-ish. Snart är man alltså 30. Gammal och grå (nejdå, inte så gammal, men känns ändå sjukt jobbigt). Och vad har man uträttat i sitt nästan 30-åriga liv? Inte mycket värt att nämna känns det som. Vilket känns ganska så rackarns tragiskt. Men det är inget att göra åt nu. Det ända jag kan göra är att försöka se till att resten av livet blir ett roligt, givande och tillfredsställande liv. Vill inte slösa bort fler år nu på att må dåligt så jag hoppas verkligen att det ska bli en rejäl förändring snart. Gah! Jag vill vara lycklig, frisk och kär! Gärna genast. Men nej. Det dröjer väl. Jaja, födelsedagen iaf, det blev ju ändå en bra födelsedag trots att jag var tvungen att jobba och inte hade någon familj i närheten. Mitt fantastiska Bollnäsfolk kom ju och hälsade på och förgyllde dagen och dagen därpå. Mycket roligt att ha dem här. Och mycket roligt att få spela in festliga dubsmashar med dem. Dämpade 30-årskrisen lite åtminstone. 

Musik var det ja. Tog en sväng till Eskilstuna med några kompisar när det var Parkfestivalen. Såg Elin Ruth, Linnea Olsson och Jonathan Johansson. Elin Ruth - helt okej. Linnea - Otroligt bra! Hade inte koll på henne sedan innan så visste typ inget om henne. Så det var en väldigt positiv upplevelse. Vilken talang, jättebra på att både spela cello och sjunga. Jag är så avundsjuk! Jonathan - Det var en bra konsert, men jag är ju tyvärr inte jätteförtjust i musik på svenska. Och han kändes lite smått knarkig. Han var dock lite söt och bjöd ändå på en bra konsertupplevelse så klart godkänt. 

Helgen som varit har jag tillbringat i Götet. Var på Way Out West i lördags. Enligt YR skulle det vara fint väder fram till sent på kvällen då det skulle komma regn. Molnen kom tidigt. Vid kl fyra kom vi till festivalen. När vi kommit några steg förbi ingången började det droppa. Sen regnade det väl den mesta delen av resten av kvällen. Ett uppehåll fick vi njuta av då man lurades till att tro att kvällen kanske skulle bli perfekt. Men nej, sen kom regnet tillbaka igen. När First Aid Kit, som var sista bandet ut, spelade sin allra sista låt, då började det ösa ner. Och man blev så där härligt genomblöt i byxor och skor (hade som tur var varit smart att ta med regnjacka). Jaja, men om man bortser från regnet (och den äckligaste kebaben jag ätit och fruktansvärd smärta i fötter och rygg) så var det ändå en bra festival. Var på några bra konserter. Bl a en tjej som heter Rae Morris. Sen ett svenskt band som heter Amason. Fick stå en liten bit bort från Oskar Linnros och titta på Patti Smith. Det var ju trevligt. Ellie Goulding tycker jag ju ändå har gjort en del bra låtar. Och konserten var väl okej men det kändes mest som att hon hade ett aerobicspass där på scenen. Till sist var det favoriterna First Aid Kit. Käre värld vad bra de är!!! Älskade deras guldregn på Stay Gold. Och att de spelade Simon & Garfunkels America som extranummer. 

First Aid Kit gjorde ju en cover på en Emmylou Harris-låt när hon fick Polarpriset. Red dirt girl, jag tycker så mycket om den låten sedan en kollega rekommenderade den till mig. Passar ju ypperligt bra att avsluta med den tycker jag. Ett fenomenalt band med en fenomenal låt.