Detta har hänt:

Ojojoj! Ojojojojoj! Ojojojojojojojojojojojoj, vad dålig uppdatering det är här. Och då skulle man kunna tro att jag har massor av erfarenheter att dela med mig av, sånt som hänt sedan sist. Men nej. Det kan jag inte påstå. Eller, vi får väl se hur det slutar.

Jag var på Björn Gustafsson och Henrik Schyfferts live-show för ett tag sen. Det var ju kul. Långt ifrån så kul som Johan Glans show var. Då grät jag av skratt. Det gjorde jag inte nu. Kanske någon enstaka tår. Men iaf, det var godkänt. Vissa bra skämt, vissa mindre bra skämt. Den där Björn är ju iaf ruskigt söt. Så är det bara. Men han gick över gränsen när han skämtade om Måns. Sånt kan jag inte acceptera. Fina, fina Måns. Oh well.

Den senaste tiden har varit lite psykiskt påfrestande för mig. Mycket på jobbet, besök hos tandläkaren för att laga sammanlagt tre hål och diverse andra jobbigheter. Men nu är det värsta över. Hoppas jag. Jag vill bara att det ska bli påsk så jag får åka härifrån. Jag behöver en paus. När livet blir så där jobbigt har jag börjat tänka för mig själv:” It could be worse. I could be pregnant. ” Och då känns det lite lättare. Det är ju banne mig nåt av det värsta jag kan tänka mig. Men det är det tydligen bara jag som tycker. För folk blir gravida och trycker ut ungar till höger och vänster nu för tiden. Och det är ju kul för dom. Men jag tycker det är skönt att jag slipper.

I går hade jag Sherlock-maraton med en av mina kära vänner. Jag har sagt det förr men jag tänker säga det igen. Det kan inte påpekas tillräckligt. Sherlock är en sån fantastiskt bra serie (alltså, den brittiska BBC-serien). Jag älskar allt med den.  It´s brilliant! Karaktärerna alltså. Sherlock är så usla odräglig allt som oftast men man kan inte annat än att älska honom. Och stackars Watson bara utstår och beundrar. Och så har vi den briljanta skurken, Moriarty. Så elak, så obehaglig, men åh så mindblowingly fantastiskt spelad av Andrew Scott. Jag tycker även att Sherlocks bror Mycroft är en sjukt bra karaktär. Som sagt, bara älskar dem alla. Så för att summera vårt maraton, en mycket trevlig dag. Och just ja, det ska visst snart börja filmas en tredje säsong av Sherlock. Hurra! Fy vad jag längtar.

Ja och så var det ju Melodifestival-final i går också. Jag har inte sett en enda av deltävlingarna och hade inte speciellt bra koll på bidragen. Men jag kände att jag ju iaf måste se finalen. Var väl inte så värst imponerad i början. Visste inte riktigt vem jag skulle heja på, men jag tänkte att i princip vem som helst får vinna bara det inte blir Sean Banan. Men sen kom bidraget med Robin och jag tyckte att det väl skulle kunna vara en hyggligt värdig vinnare. Och det var det tydligen fler som tyckte. Och nu så här efteråt har jag märkt att jag tycker den var mer än hyggligt värdig. Den är ju väldigt, väldigt bra egentligen. Inte i  Euphoria-nivå, men som sagt, helt klart värdig. Jag har hunnit lyssna på den flera gånger i dag faktiskt.

Oj, det blev ju ett ganska rejält inlägg det här ändå. Det var det värsta! Men nu får det vara stopp. Nu tror jag bestämt jag ska se nåt smått pinsamt avsnitt av Legend of the seeker på Netflix. Så att tonåringen i mig kan sukta efter den söte huvudkaraktären. Äh, who am I kidding, det är inte bara tonåringen i mig som suktar. Jo, jag skäms en aning över att jag tittar på denna serie. Men mitt nya motto i livet skulle ju bli att skita i vad folk tycker. Så då gör jag det. Det blir en bra avslutning på veckan. Ajöss!