I torsdags var det dags för händelsen jag väntat på hela sommaren. Coldplay live. Så sjukt bra. Jag trodde inte jag skulle känna som förra gången jag var på deras konsert då jag var helt euforisk och svävade på moln. Men det var i princip så jag kände den här gången också. Det var banne mig helt magiskt! Efter flera timmar av väntan i stående position blir kroppen helt usla mörbultad. Man har ont överallt. Man förstår inte hur man ska kunna klara av att stå kvällen ut. Man tror att man ska ramla ihop av smärta. Men Coldplay har nån slags makt över de där smärtorna from hell. Så fort de börjar spela är smärtorna som bortblåsa, man glömmer hur ont man har. Man bara försvinner in i den ljuva Coldplaydimman och står där och njuter resten av kvällen. It´s like you are in heaven! Stämningen alltså, fantastiskt! De bjuder på en sån sjukt bra show. Och det som gör den extra bra är att jag denna gång fick uppleva alltihopa med bästaste Sofia!Den där Chris Martin alltså. Så cool. Så rolig. Så het. Man vill ju bara kasta sig över honom. Nu är det ju faktiskt så att han kan få fram en del falska toner live ibland. Men det spelar ju ingen som helst roll. För deras show, utstrålning och fantastiska låtar bara totaläger! Man kan inte annat än älska det. Coldplay är det bästa livebandet, så är det bara! Och Chris är magnificent!
Kanske ska nämna nåt om förbanden också. Det första hette Charlie XCX. Hon hade bra röst men såg lite 90-tal ut. Men helt okej iaf. Gillade att de körde Echo & the Bunnymens "Killing Moon". Sen var det Marina & the Diamonds. Jag gillade dem. Hade lyssnat in mig lite på dem innan konserten så jag skulle känna igen lite låtar. Men egentligen tror jag nog att jag tycker de är bättre icke-live. Det lät lite falskt ibland.
Tillbaka till Coldplay. Jag tyckte ju att allt var fantastiskt bra. Men mina absoluta favoriter var nog In my place, Lovers in Japan och så den magnifika avslutningen med Every teardrop is a waterfall. Brilliant!
Nu är konsertsommaren helt över för mig. Den har varit så bra. Började med the Tallest Man on Earth. Sen Paul Simon. Sen avsluta med Coldplay. Eftersom det är tre helt skilda sorters konserter är det svårt att jämföra och säga vilken som var bäst. Alla var fantastiska på olika sätt. The Tallest Man var så mysigt och intimt liksom, och han är en sån skön människa som gör så rackarns bra låtar. Paul Simon är ju en legend. En sån liten men ändå en så stor man. Det var bara så coolt att se honom live helt enkelt. Coldplay bjuder på en sån brakshow, det är helt sjukt vad taggad och lycklig man blir. Åh, it has been a GRRREAT summer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar