Lycka, Hamlet och Bond m.m.

Yes. I´m back. Alive and kicking. Förbered er på ett störande långt inlägg med asmycket text.

Tänkte meddela att det faktiskt verkar som att mitt liv kanske ändå börjar vända. Äntligen. Kanske jag kan känna mig lite lycklig oftare nu. Känna att livet har lite mening ändå. Ja det ser onekligen ljusare ut nu för tiden. Det känns bra. Jag kom till en gräns antar jag, där jag kände att jag helt enkelt var tvungen att få ett slut på depressionseländet och ta mig i kragen och göra något åt saken. Så det gjorde jag. Pratade med psykolog. Drog ner en aning på tv-serietittandet och började aktivera mig mer. Började umgås med lite fler trevliga människor. Och det har faktiskt hjälpt. Glädjande nog. Jag kan väl inte påstå att livet är roses and rainbows hela tiden nu heller, men avsevärt bättre än vad det har varit iaf, så det får jag väl ändå vara nöjd med. Hoppas verkligen det håller i sig, för jag är så rackarns trött på att vara less på livet. Jag har bl a börjat spela innebandy med lite skönt folk. Så kul! Har ju längtat efter att få spela men inte haft några att spela med. Men nu har jag det. Fantastiskt.

Har hänt lite sen sist. Varit på bio några gånger. Det mest annorlunda biobesöket var när jag såg Hamlet live från London. Med favvo Benedict Cumberbatch i rollen som Hamlet. Jag såg för ganska längesen att han skulle vara med i den teatern i London och ville jättegärna åka dit och se den. Men nu behövde jag ju inte åka dit. Det var ju najs. Den där Benedict är en så otroligt talangfull skådespelare. Han glänste. Det var en bra teater. Hade ju dock lite svårt att hänga med i språket ibland. Jag tycker att det är svårt att förstå Shakespeare på svenska. Ännu svårare att förstå på engelska. Det var visserligen textat på svenska, men innan man hade läst det som sagts och försökt utröna vad det egentligen betydde så kom nästa mening. Jaja, det var en rolig upplevelse iaf. Nu kan man säga att man sett Hamlet. Känner mig så rackarns kulturell!

En annan grej som gör att jag känner mig otroligt kulturell är att jag äntligen läst ut alla Vilhelm Mobergs böcker om utvandrare, invandrare, nybyggare och allt vad det nu är. Har följt Karl-Oskar och Kristinas liv med spänning...nej inte så jättespännande kanske, men tycker ändå att böckerna var hyfsat bra. Filmerna...not so much. Ja jag kämpade mig igenom dom också. Så sjukt sega. Men ja, jag gillar ju ändå storyn sen jag såg Kristina från Duvemåla. Ska föresten se den igen snart. Such a nerd.

Jag har köpt en skivspelare! Nu ska här köpas och spelas vinyl! Roligt! Var på skivmässa för ett tag sen. Gick omkring där bland alla vinylnördar och kände mig lite bortkommen. Men köpte en skiva iaf. The Jam. Nöjd.

Och hörrni, nämnde bio men inte att jag sett nya Bondfilmen. Men nu gör jag det. Såg Spectre nyligen. Som jag hade längtat efter att se den. Daniel Craig, Christoph Waltz och Andrew Scott i samma film. En väldigt bra mix. Jag gillade filmen, men den var inte lika bra som Skyfall. Skyfall är sjukt bra. Förmodligen den bästa Bondfilmen av alla. Tycker i och för sig att Casino Royale är fantastisk också. Nä, Spectre nådde inte riktigt upp i den nivån, men helt klart godkänd. Som jag tror att jag sagt förr, Christoph Waltz är guld i skurkroller. Han var det bästa med filmen.

Jag är så konsertsugen. Som alltid. Mumford & sons kommer ju till Sverige! De är ju med på min "artister/band-att-se-innan-jag-dör"-lista. De är så bra! Men, efter lite fundering bestämde jag mig ändå för att avstå. Bestämde mig för att spara pengar och semesterdagar till en eventuell Skottlandsresa som jag verkligen verkligen hoppas ska äga rum i vår. Det måste bli av! Men iaf, Mumford & sons, älskar deras två första skivor. Men sen gjorde de en tredje som inte innehöll ett minsta spår av banjo vad jag kan höra. Då blev jag lite besviken. Jag vill ha Mumford a la folk, inte a la rock. Jaja. Och på tal om besvikelse, jag är ju väldigt besviken på Coldplays album Ghost Stories. Tycker de har förändrats för mycket. Saknar gamla goda Coldplay. Nu ska de snart släppa nytt album igen. Hoppas verkligen att det är bättre. Hörde dock en låt från albumet idag. Bådade inte gott. Men jag fortsätter hoppas. Hörde nåt om ett samarbete med Noel Gallagher, det lät spännande. Och så ska de tydligen turnera. Det gillar jag! Komsi komsi till Sweden.


Nä, dags att avrunda. Ska ha slappkväll i soffan med popcorn och James Bond. Ajöss!

60-tal

Alltså, 60-talsmusik. Åh vad jag gillart. Det gjordes så mycket bra musik på den tiden. Jag har gjort en lista med mina favoriter. Det är lång lista. Jag tröttnar inte på den musiken. Det är bara så. Idag kände jag att jag behövde lite pepp. Så då lyssnade jag på min lista. Såklart. Och visst kände jag mig på mycket bättre humör. Det känns ju nästan som att det är nåt magiskt över det. Man kan liksom inte känna sig deppad under tiden man lyssnar på sån musik. Visst, det finns deppig 60-talsmusik. Men mycket sånt finns ju inte med på min lista. Jag hade en period i mitt liv då jag lyssnade BARA på 60-talsmusik. Det var mycket Manfred Mann, Spencer Davis Group och The Animals m.m. Jag levde i nån slags 60-talsbubbla. Jag var fascinerad av musiken förstås, men även modet. Så rackarns snyggt mode då. Jag ville resa tillbaka i tiden. Helst. Efter ett tag kunde jag många låtar utantill. Vilket jag också tycker så mycket om med den musiken, att det är så lätt att sjunga med. Då känns det ännu mer peppande. Ja, det var allt jag hade att säga om 60-talsmusik.

Var och såg showen "Ägd" i fredags. Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Käre värld vad roligt det var. Är så sjukt imponerad av Fredrik Lindström. Henrik var bra han med, men Fredrik har jag länge beundrat. Han är så kvick liksom. Och verkar så intelligent och påläst. Jag tycker han är lite utav ett geni. Jag skrattade så tårarna rann flera gånger. Rekommenderas! Såg ju deras show "Ljust & Fräscht" också när den gick. Också otroligt bra, rolig och tänkvärd. Om jag någonsin får barn (I don´t think so) ska jag döpa dem till Spartacus, Poseidon och Beowulf. Hahaha, barn har ju inte normala namn nu för tiden, som typ Mats. Hörrni! Se "Ägd" helt enkelt.

Tillbaka till 60-talsmusik.

Ok, verkligen ingen peppande text i den här låten. Men sedan jag såg The Man From UNCLE och denna låt var med i min favoritscen så älskar jag den (den är även med i pinsam dans/förspelsscen med barbröstad Patrick Swayze i Dirty Dancing). Brukar lyssna på den och dansa lite för mig själv när jag känner mig nere. Funkar ganska bra.

Fredagsgodis

Tänkte inte skriva så mycket. Mest bara dela med mig av sånt som gjort mig glad den senaste tiden (utöver livet i min U2-bubbla förstås). Låt oss börja med denna:

Detta kan möjligtvis vara det sötaste jag någonsin sett. 

Man blir bara så glad. Ian McKellen, vilken skön gubbe. Det där skulle jag ha behövt som pepp inför prov på skolan. Fast iofs, jag klarade ju typ alla prov ändå ;)

Inte allt för lång tid kvar nu tills man ska få skåda denna film. Jag är så pepp! Och jag kan bara inte få nog av den där Fassbender. Yum!

Jealous much?

Men näääe! Mina kusiners kusin fick banne mig stå på scenen med Bono. Jag ville ju vara den av mina kusiners kusiner som fick stå på scenen med Bono. Unfair!!

Legenderna av legender

Jajjemen! Nu kan jag bocka av en till på min "Band/artister jag måste se live innan jag dör"-lista. Och denna gång var det legenderna av legender. Jag har ÄNTLIGEN fått se fantastiska U2 live! Jag har fått uppleva the Bono-magic! Han vet hur man är en riktig rockstar den där Bono. Gosh, han är så cool! Jag har hört att vissa tycker att han är pretentiös. Men näe, jag håller inte med. Jag tycker han känns genuin. Jag tycker han är astuff. Jag tycker om Bono! He is brilliant. Så är det bara.

Jag hade förväntat mig en magnifik konsert totalt utöver det vanliga, bättre än kanske något jag upplevt förr, jag trodde att den skulle blow my mind som det heter. Riktigt så blev det dock inte. Något saknades för att det skulle vara den ultimata konsertupplevelsen. De lyckades helt enkelt inte komma upp i Coldplaynivån (båda Coldplays konserter som jag varit på var ren perfektion och Hallelujah-moments), MEN...jag tycker ändå att U2 bjöd på en otroligt bra show. Min kollega som jag var på konserten med tyckte att de hade för många nya låtar och var lite besviken på det. I början var det mestadels de nya låtarna ja. Men jag hade ju hunnit lyssna igenom det nya albumet några gånger innan och jag måste säga att jag tycker det finns en hel del bra låtar med där. Så jag tyckte första delen av konserten var förträfflig också. Sen när klassikerna kom senare så höjdes ju förstås nivån ordentligt. Käre värld vilka ruskigt bra låtar de har gjort. Så, vilka låtar gjorde de bäst under kvällen? Klassikerna var ju bäst, det kan jag ju inte förneka. Älskar With or without you och man kände ju sig lite uppe i det blå när de spelade den. I will follow - fantastisk. Beautiful day - awesome. Where the streets have no name - lovely. Men tyckte även väldigt mycket om några av de nya, framförallt Song for someone och Iris (hold me close). Sen på slutet körde de ju en Paul Simon-låt. Hurray! En legend som sjunger en låt av en annan legend. Jag blev helt varm i hjärtat.

Bono brukar ju ta upp folk ur publiken på scenen. Så även denna gång. Fatta vilket minne att tänka tillbaka på. Den där kvällen när jag stod på scenen med U2 och kramade Bono. Det minnet skulle jag vilja ha. Men jag undrar hur jag skulle ha reagerat. Skulle ju bli så sjukt nervös. Förmodligen lite lätt handlingsförlamad. Men whatever. Coolt vore det ju iaf!

En ganska bra dag

Vissa låtar kan man bara inte få nog av. Visst, fascinationen avtar oftast efter ett tag, men man vill ändå inte riktigt sluta lyssna på dem. Denna låt är en sån för mig. Jag kan inte riktigt förklara varför jag gillar den så mycket. Den är bara sjukt bra helt enkelt. Musikvideon är dock fruktansvärd. Och för att inte tala om sångarens frisyr. Kära nån. Ja men videon iaf, man tycker ju att till en sån fantastisk låt borde man kunna göra en riktigt cool typ postapokalyptisk video. Nåt snyggt. Men icke! Mjukisdjur som fajtas. Suck.

Tycker att Imagine Dragons har gjort en del bra låtar faktiskt, utöver denna. Och måste säga att jag är lite sugen på att se dem live i Stockholm i oktober. Äh, jag får nog nöja mig med U2. Fatta,  jag ska på U2-konsert!!! Ballt!!!

Idag har varit en ganska bra dag. Känns alltid gött att ha såna dagar eftersom de inte kommer alltför ofta. Visst, vissa ständiga problem som jag inte blir av med förstås. Men i det stora hela har jag nog känt mig ganska glad. Jag drog ännu en gång på mig sköna, gröna landstingspyjamasen, mössan och munskyddet och begav mig in i operationssalen för att titta på en operation. Denna gång en enukleation, d v s borttagande av ögat. Låtar asäckligt, jag vet. Ja, det var ju inte mysigt direkt. Men jag tycker det är så fascinerande. Väldigt intressant och tufft att få se. Och detta med bästa läkaren som förklarar allt han gör så bra. Ja som sagt, det var en bra dag.

Såg The man from U.N.C.L.E igår. Rackarns vad jag gillade den filmen. Kan dock hända att jag tycker så mycket om den för att Armie Hammer var så het. Och Henry Cavill är ju inte heller helt fel att titta på. Sen är ju den där Alicia Vikander en väldigt talangfull skådespelerska också. Guy Ritchie har ju gjort många bra filmer tycker jag. Och ofta väldigt snygga filmer. Tycker den här filmen var riktigt snyggt gjord. Och jag är ju lite svag för typ allt som har med 60-talet att göra. Det var så snygga kläder och bra musik. Ja jag rekommenderar den helt enkelt. Men hörrni, Alicia är tydligen tillsammans med Fassbender. Det tycker jag inte om.

That´s all. Hörs hej!

Förändringarnas tid

Jo men jag kände ju att det var dags att förnya sig lite. Så ja, en ny layout på bloggen. Blått kände jag av nån anledning. Och rött. Och vitt. För att jag är så rackarns Storbritannisk förstås. Och så det där typiskt brittiska rutmönstret. Såklart. Det får duga.

Live at Heart

Gah! Jag har hemlängtan!! Varför ska det vara så långt till hemma?! Jag vill ha nån att krama. Suck.

Vi hade utbildningsdagar med jobbet nyligen och var bl a till Vadstena kloster och fick guidad tur. Guiden försökte värva nya nunnor. Funderade starkt på att ta chansen. Tänkte stanna där. Lika bra liksom, kommer ju ändå förmodligen att vara evig singel så då kan man väl lika gärna bli nunna och gå i kloster. Kanske är soft. Men nej, sen ångrade jag mig. Man kanske inte får titta på tv i klostret. Då funkar det helt enkelt inte för mig.

Jag har varit på festival igen också. Live at Heart. En massa artister/band var med. Inga kända dock. Men alltså, måste säga att det är väldigt kul att upptäcka ny musik. Det kan ju vara så att någon/något av de där artisterna/banden kommer att bli superframgångsrika i framtiden. Och då kan man säga att man såg dem live innan de ens var kända. Och det är ju lite coolt ändå. Så var det ju faktiskt för mig med First Aid Kit. Kul! Jag hade varit ambitiös och lyssnat igenom en spellista med de flesta av artisterna som skulle vara med på festivalen och valt ut de jag tyckte verkade värda att lyssna mer på. Jag lyckades välja rätt tycker jag. Det mesta av det jag såg var riktigt bra.

Fick några favoriter som jag tänkte tipsa om. Först ut, The String Contingent. En kille som spelade fiol, en tjej som spelade kontrabas och så den söte skotske killen som spelade gitarr (marry me!). Fantastiskt talangfulla människor. Otroligt bra var dom. Antar att man skulle kalla det för folkmusik. Men de finns ju varken på Spotify, I-tunes eller Soundcloud, bara på gammal hederlig cd-skiva. Så jag köpte en cd helt enkelt.


Mina andra favoriter var ett band med några mycket charmiga killar från Stockholm. Atlantic Francis heter bandet. Väldigt medryckande musik. De är roliga. De är söta. Sångaren har en lite Morrisey-aktig röst som jag gillar starkt. Lite indiefolkrock typ. Med bl a ukulele. What´s not to like?

Lyssna: https://soundcloud.com/atlantic-francis/where-do-we-run

Ett band som jag fastnade för snabbt redan vid snabb genomlyssning av spotifylistan var flora cash. Ett ungt par som gör fin mysmusik tillsammans. De verkade så rara och kära och jag blev lite smått förälskad i dem.

Lyssna: https://soundcloud.com/floracash/freakinlove

Sista tipset. En norsk tjej vid namn Renate Rubini. Lite jazzigt/bluesigt. Väldigt bra! Hon verkade vara en sån skön människa. Sjöng fantastiskt och var så rackarns cool. Och norskt mellansnack, jag gillart!


Ja och så var det förstås flera bra, men dessa var gräddan!

Musik gör livet lite lättare

Jahaja, dags för lite update. Lite har ju ändå hänt i mitt liv på sistone. Mycket musik har det blivit bland annat. Sånt gillas. Återkommer till det. Annars har jag ju även fyllt år. Jag har nu påbörjat mitt sista år som 20-ish. Snart är man alltså 30. Gammal och grå (nejdå, inte så gammal, men känns ändå sjukt jobbigt). Och vad har man uträttat i sitt nästan 30-åriga liv? Inte mycket värt att nämna känns det som. Vilket känns ganska så rackarns tragiskt. Men det är inget att göra åt nu. Det ända jag kan göra är att försöka se till att resten av livet blir ett roligt, givande och tillfredsställande liv. Vill inte slösa bort fler år nu på att må dåligt så jag hoppas verkligen att det ska bli en rejäl förändring snart. Gah! Jag vill vara lycklig, frisk och kär! Gärna genast. Men nej. Det dröjer väl. Jaja, födelsedagen iaf, det blev ju ändå en bra födelsedag trots att jag var tvungen att jobba och inte hade någon familj i närheten. Mitt fantastiska Bollnäsfolk kom ju och hälsade på och förgyllde dagen och dagen därpå. Mycket roligt att ha dem här. Och mycket roligt att få spela in festliga dubsmashar med dem. Dämpade 30-årskrisen lite åtminstone. 

Musik var det ja. Tog en sväng till Eskilstuna med några kompisar när det var Parkfestivalen. Såg Elin Ruth, Linnea Olsson och Jonathan Johansson. Elin Ruth - helt okej. Linnea - Otroligt bra! Hade inte koll på henne sedan innan så visste typ inget om henne. Så det var en väldigt positiv upplevelse. Vilken talang, jättebra på att både spela cello och sjunga. Jag är så avundsjuk! Jonathan - Det var en bra konsert, men jag är ju tyvärr inte jätteförtjust i musik på svenska. Och han kändes lite smått knarkig. Han var dock lite söt och bjöd ändå på en bra konsertupplevelse så klart godkänt. 

Helgen som varit har jag tillbringat i Götet. Var på Way Out West i lördags. Enligt YR skulle det vara fint väder fram till sent på kvällen då det skulle komma regn. Molnen kom tidigt. Vid kl fyra kom vi till festivalen. När vi kommit några steg förbi ingången började det droppa. Sen regnade det väl den mesta delen av resten av kvällen. Ett uppehåll fick vi njuta av då man lurades till att tro att kvällen kanske skulle bli perfekt. Men nej, sen kom regnet tillbaka igen. När First Aid Kit, som var sista bandet ut, spelade sin allra sista låt, då började det ösa ner. Och man blev så där härligt genomblöt i byxor och skor (hade som tur var varit smart att ta med regnjacka). Jaja, men om man bortser från regnet (och den äckligaste kebaben jag ätit och fruktansvärd smärta i fötter och rygg) så var det ändå en bra festival. Var på några bra konserter. Bl a en tjej som heter Rae Morris. Sen ett svenskt band som heter Amason. Fick stå en liten bit bort från Oskar Linnros och titta på Patti Smith. Det var ju trevligt. Ellie Goulding tycker jag ju ändå har gjort en del bra låtar. Och konserten var väl okej men det kändes mest som att hon hade ett aerobicspass där på scenen. Till sist var det favoriterna First Aid Kit. Käre värld vad bra de är!!! Älskade deras guldregn på Stay Gold. Och att de spelade Simon & Garfunkels America som extranummer. 

First Aid Kit gjorde ju en cover på en Emmylou Harris-låt när hon fick Polarpriset. Red dirt girl, jag tycker så mycket om den låten sedan en kollega rekommenderade den till mig. Passar ju ypperligt bra att avsluta med den tycker jag. Ett fenomenalt band med en fenomenal låt. 

Har gått omkring i lägenheten och sjungit för mig själv idag. Bl a har jag sjungit den här.

Alltså seriöst, den här sjöng jag själv inför en massa människor på syrrans bröllop. Hur i hela friden vågade jag det?! Jag kan ju inte sjunga. Jaja, det var andra tider då. Då var man lite modigare. Åh vad jag önskar att jag var en naturbegåvning på att sjunga.