Tanketömning

Jag är tillbaka. Jag hade tänkt att lägga ner den här bloggen nu. Som några gånger förut. Men av någon anledning lockas jag alltid tillbaka. Inte för att jag tror att det är så många som är speciellt intresserade egentligen. Men för min egen skull. Ibland vill jag bara få berätta saker, ganska onödiga och ointressanta saker ibland eller kanske ofta, men ändå sånt jag vill få ur mig. Även om inte många läser det jag skrivit. Bara så jag inte behöver ha kvar allt i huvudet liksom. Så jag fortsätter väl. Nåt inlägg då och då. När jag känner för det.

Igår var jag på en mycket bra konsert med fina Tomas Andersson Wij. Jag tycker om den mannen. Jag kan väl inte påstå att jag är ett hardcorefan som kan alla låtar och lyssnar på honom jämt. Men han har nåt speciellt. Det som gör honom så bra är ju förstås musiken. Han har gjort många bra låtar. Men framförallt gillar jag hans personlighet. Han utstrålar nåt slags lugn. Ja t o m hans röst är lugnande. Och jag tycker så mycket om hans mellansnack. Och så är han så omärkvärdig. Det menar jag inte alls på nåt negativt sätt. Bara positivt. Han står där med sin gitarr och sjunger så fint i all enkelhet liksom. Och man blir fängslad av det. En av mina favoritlåtar som han har gjort är Hälsingland. Mamma sa en kommentar om att det är min nationalsång. Och ja, så är det nog. Jag blir sån stolt hälsing när jag hör den. Sverige och Du gamla du fria, släng dig i väggen. Hälsingland är mitt land! Han spelade den igår och jag blev så glad. Kände hemlängtan. Och så spelade han So long som är enligt hans ord en släkthistoria. Pappa berättade den där släkthistorien för mig. Och därför tycker jag extra mycket om den låten, för att jag faktiskt vet vad den handlar om. Men den är ju lite vemodig. Sorglig, men ändå väldigt fin. Ja, det var alltså en väldigt trevlig kväll.

Det var ju ett tag sen jag skrev här. Så det har hunnit bli en del biofilmer som jag tänkte nämna några ord om. Årets första biofilm blev Exodus - Gods and Kings. En sån där storslagen, påkostad biblisk film som handlade om Moses. Tyckte den var bättre än vad jag trodde den skulle vara faktiskt. Kändes som den stämde ganska så bra överens med de berättelser man hört om Moses. Gillade att söte Aaron Paul var med i rollen som Joshua. Inte så stor roll, men ändå, han gjorde den bra. Och så är jag sjukt impad av barnet som spelade Gud. Han var den bästa i filmen. Väldigt bra rollprestation. Man kände respekt för honom, och då var han en liten pojke liksom.

Nästa film blev Unbroken. Ok, ganska Hollywoodklyshig och stundvis lite seg, men jag tyckte om den ändå. Förr tyckte jag jättemycket om krigsfilmer av någon anledning. Tror det var mest att jag tyckte de var så intressanta. Sen tröttnade jag lite. Men efter jag sett Unbroken blev jag lite inspirerad igen. Så då tittade jag igenom serien The Pacific. Tror det är samma skapare som gjort Band of Brothers. Band of Brothers är dock mycket bättre. Men nu var det ju Unbroken jag skulle skriva om. Ja i alla fall, bra film tycker jag. Sen blev jag så glad när eftertexterna började rulla, inte för att jag var glad att den var slut men för att jag hörde Chris Martins ljuva stämma. Coldplay har alltså gjort låten som spelades i eftertexterna. Miracles heter den. Gillar starkt! Var ju lite besviken på Coldplay efter deras senaste album för jag tyckte de hade bytt stil allt för mycket. Men Miracles låter mer som Coldplay när de är som bäst. Som dom ska låta enligt mig. Då blev jag så glad.

The Imitation Game är en film jag varmt rekommenderar. Handlar också om andra världskriget. Om Alan Turing som knäckte tyskarnas hemliga koder.  Väldigt intressant film. Och briljant skådespeleri av favvo Cumberbatch. Tycker att den borde ha vunnit Oscar för bästa film. Verkligen. Och gärna Benedict Cumberbatch för bästa manliga huvudroll. Men så blev det inte. Suck. Se den!

Sen såg jag filmen som faktiskt vann Oscar för bästa film, Birdman. Visst, den var helt okej. Bra skådespeleri av Michael Keaton och Emma Stone. Gillade hur den var klippt, kändes som att hela filmen var gjord i en tagning. Men själva handlingen tilltalade mig inte.

Den som vann Oscar för bästa manliga huvudroll var Eddie Redmayne. Hur gärna jag än ville att Benedict skulle vinna så måste jag ju säga att Eddie helt klart var värd sin vinst. Han spelade rollen som Stephen Hawking otroligt bra i filmen The Theory of Everything. Jag förstår egentligen inte hur han kan göra den rollen så fantastiskt. Mycket imponerande. Själva filmen var också bra, men ja, hade det inte varit för Eddie så hade den nog varit ganska platt. Jag har ju faktiskt sett en annan film om Stephen Hawking som heter Hawking där det är Benedict Cumberbatch som gör huvudrollen. Tycker att han gör rollen mycket bra också. Men ok, kanske inte fullt lika bra som Redmayne ändå. Båda filmerna är värda att ses iaf.

The Riot Club är en film som jag och min kompis sett fram emot att se jättelänge. Kanske mest för att vackre Max Irons är med. Nu har vi äntligen fått se den. Den var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Den var mycket obehagligare än vad jag hade tänkt mig. Bortskämda rikemanskids som går på Oxford University och tycker att de kan göra och behandla folk precis hur de vill. Såg ju som sagt fram emot filmen mycket för att Irons var med. Men även fina pojkar som Sam Claflin och Douglas Booth. Men alltså, jag blev så äcklad av alla dessa killar i The Riot Club för de var så hemska. Vissa delar av filmen var så obehagliga. Dock måste jag ju ändå säga att jag tycker det var en bra film. Känns ju hemskt att säga det om en så obehaglig film. Jaja. Så kan det vara.

Sista filmen ut är Big Eyes. Sämre än jag hade förväntat mig men ändå helt ok. Jag var ju så glad för att Christoph Waltz är med i den. Hans roll som Hans Landa i Inglourious Basterds är nåt av det bästa jag sett på film. Han är sjukt duktig på att göra roller där han en ger sken av att vara otroligt charmig och trevlig men då han under ytan är en så fruktansvärd person. Man vet liksom inte vart man har honom. Ja han är genial i dessa roller. Men blev lite besviken på honom i denna film. Tyckte han var så överdriven. Men kom på sen att det kanske var just så den där mannen var i verkligheten. Det är ju en sann historia om en man som utgav sig för att vara konstnären bakom målningar som hans fru egentligen hade målat. Så jag vet ju inte, han kanske spelade väldigt bra egentligen.

Ja hörrni, det var alla biofilmer jag sett sen sista inlägget. Det har hänt ganska mycket sedan sista inlägget. Sorgliga saker har hänt. Min älskade moster somnade in efter ha kämpat tappert mot den pissiga sjukdomen kallad cancer. Usla cancer! Det har varit väldigt jobbigt. Det känns så overkligt att hon inte finns hos oss längre. Saknaden är stor, men det känns ändå tröstande att hon inte behöver lida längre.

Roliga saker har också hänt. Var på First Aid Kit-konsert. Toppen! De är så rackarns duktiga de där tjejerna. Åh vad de sjunger fint. En awesome konsert helt enkelt.

Nu blev det här ett väldigt långt inlägg så jag får nog ta och avrunda. Avslutar med nationalsången:


"Hälsingland, mitt eget land. Det här var jag tappade min första tand, och här så ska jag spotta ut den sista".

Ikväll är det Mello-final. Heja Måns!!

2014

Då kommer inlägget jag laddat för hela året. Det är dags för årssammanfattning. Här har ni mitt 2014.

Eftersom mitt liv till stor del kan delas upp i tv-serier, film, musik och resterande liv så får upplägget i denna sammanfattning bli så helt enkelt. Så jag kör väl bara på.

Så här såg 2014 ut på:

TV-seriefronten: 
Ojojoj, vad mycket serier jag tittat på det här året känns det som. Rabblar jag upp alla nya serier jag upptäckt i år så tar det upp onödigt mycket plats så jag nöjer mig med mina favoriter.
Lewis, Modern Family, Mr Selfridge, Breaking Bad, True Detective, Orphan Black, Ripper Street, The White Queen, The Tunnel, Hannibal, Outlander, The Mindy Project, Peaky Blinders, Forever och Pretty Little Liars. Väl värda att se tycker jag. Ok, skäms lite för den sista. Jag hade inte tänkt titta på den. Jag tänkte att det vore töntigt att se den. High school-serie liksom. Men av någon konstig anledning (läs Julian Morris) började jag ändå att titta och efter några få avsnitt var jag fast. Sen lite beroende. Jaja, nu lämnar vi det.

Musikfronten: 
Har blivit mycket varierande musik också. Var ju på Bo Kaspers Orkester-konsert bland annat. Är förvånad över hur bra jag tyckte konserten var. Lyssnade mycket på dem då ett tag efteråt. Var även på en S:t Patrick´s day-konsert i en kyrka. Och efter det blev det en hel del irländsk musik i öronen. I somras var jag på Miriam Bryant-konsert på Gröna Lund. Hon är väl inte min favorit men tyckte ändå att det var en bra konsert. I november var jag på musikal. Kristina från Duvemåla. Trodde det skulle vara ganska tråkig handling och musik men det visade sig att jag hade jättefel och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på vissa av låtarna. Sjukt många gånger iaf. Bortsett från konserter och musikaler har det ju lyssnats mycket på musik överhuvudtaget. Happy med Pharell Williams blev ju min pepplåt. Lyssnade nog sönder den lite. Fast...jag tycker fortfarande att den är asbra. Lite Motown har det också blivit. Speciellt Move on up med Curtis Mayfield. Annan musik som får representera mitt 2014 är Imagine Dragons, Hudson Taylor (2013-favorit i repris), The Jam, The Police, Arctic Monkeys och lite Vance Joy nu på slutet.

Filmfronten: 
Ja, mycket film har det blivit med. Speciellt mycket film på bio. Slog rekord förra året med antal biobesök. Då var det 18 st. I år har det blivit.....wait for it.....25 biobesök! Rackarns mycket pengar spenderade på bio, jag vet. Men det var välspenderade pengar vill jag påstå. Årets filmer har blivit:  12 Years a Slave, The Secret Life of Walter Mitty, Frost, Robocop, Her, American Hustle, Saving Mr Banks, August: Osage County, Boktjuven, The Grand Budapest Hotel, Captain America: The Winter Soldier, The Selfish Giant, Divergent, The Amazing Spiderman 2, X-Men: Days of Future Past, Maleficent, Grace of Monaco, Förr eller senare exploderar jag, Draktränaren 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, Magic in the Moonlight, The Maze Runner, Interstellar, The Hunger Games: Mockingjay och till sist Hobbit: Femhäraslaget. Ska jag lyckas klå 25 nästa år? Har svårt att tänka mig det.

Resterande liv: 
Ja hörrni, i min förra årskrönika skrev jag att 2013 inte var ett bra år psykiskt. Kan ju inte påstå att det varit bra 2014 heller. Bättre, men långt ifrån bra. Men ja, nytt år och nya möjligheter, får väl hoppas att 2015 ska bli mitt år. Det som faktiskt har varit bra i mitt liv det här året har ju varit att jag gjorde ett besök i London. Och där fick jag träffa vänner och Sherlock-nörda. Sånt är ju aldrig fel. Tog även en sväng till Thessaloniki och hade några sköna dagar där. I oktober var jag till Ullared och shoppade loss. Det var ju en upplevelse. Möjligtvis en engångsupplevelse....det var både positivt och negativt kan man säga. Kul att ha varit där iaf. Mina rumskompisar på jobbet är såna fina människor. Vi har haft mycket roligt ihop. Bland annat målade vi otroligt vackra tavlor som vi satte upp på vårt rum. Nu innan jul hade vi julfest med jobbet och det var väldans roligt. Och jag var med i ett lyckat spex och fick boosta upp mitt självförtroende åtminstone lite grann. Och så skaffade jag mig en ny frisyr och kände mig genast lite tuffare och kände mig aningens mer tillfreds med mig själv.

Såg såg livet ut ja. Då kör vi årets årets-lista också. Men den här gången begränsar jag mig inte till ett svar. Det är så tråkigt att begränsa sig.

ÅRETS:

Celebrity crushes: Julian Morris. Jag tittade på ett New Girl-avsnitt och helt plötsligt var denna vackra man med sin fina brittiska accent där och gjorde mig kär vid första ögonkastet. Oh dear. Henri Leclair (Gregory Fitoussi) i Mr Selfridge fick också mitt hjärta att bulta lite extra. Ja och så förstås Max Irons. Those eyes...yum.
Bästa tv-serier: Ja alltså, säsong 3 av Sherlock kom ju i år. Så jag kan inte strunta i att ta med den. Sherlock är alltid suverän. Men andra värda att nämna är Mr Selfridge, Orphan Black, Ripper Street, The White Queen, The Tunnel och Peaky Blinders.
Bästa karaktärer i tv:  Sherlock (Of course). Men även Karl Roebuck & Elise Wasserman i The Tunnel, Homer Jackson i Ripper Street, Phil Dunphy i Modern Family och Henri Leclair i Mr Selfridge.
Värsta karaktärer i tv: Som förra året, Joffrey i Game of Thrones. Finns det någon som äcklar mig mer, jag vet faktiskt inte. Men någon som inte är så äcklig men som jag stört mig så fruktansvärt mycket på är Mary i Downton Abbey. Hon är så usla elak mot Edith. Jag tål inte hennes dryghet och hur alla män tydligen vill ha henne. Varför tycker alla om henne?! She is evil!
Skämsserie: Ja det har jag ju redan nämnt, Pretty Little Liars. Men det är så spännande ju.
Bästa bioupplevelser: 12 years a slave (mest p g a Cumberbatch och Fassbender i samma film), Captain America: The Winter Soldier och X-Men: Days of Future Past (Fassbender igen, han är awesome).
Sämsta bioupplevelser: Her. Det var bara en pinsam upplevelse. Teenage Mutant Ninja Turtles var väl kanske inte heller det bästa jag sett.
Bästa musikupplevelse: Kristina från Duvemåla. Önskar att jag också var musikalartist och fick vara med i den musikalen.
Bästa låtar: Som jag redan nämnt, Happy har spelats flitigt. Men även Radioactive med Imagine Dragons. Så sjukt bra låt. Och nu i slutet av året upptäckte jag Yellow Flicker Beat med Lorde.
Bästa musikaliska upptäckt: Ja alltså, jag upptäckte ju egentligen dessa herrar förra året. Men av någon anledning hade jag inte med dem på listan då. Men har lyssnat lika mycket på dem i år och tycker de är riktigt bra. Så därför får de vara med på årets lista ändå. Hudson Taylor, två irländska bröder som sjunger så fint i stämmor och så är de ju så söta. Får ju lite Simon & Garfunkel-vibbar av dem.
Mest sjungna låt på jobbet: Arne Quicks "Rosen". När vi inte kommer på något annat att sjunga så sjunger vi denna gamla goding från 60-talet. Varför kan man undra... Har ingen förklaring till det.
Roligaste: Benedict Cumberbatchs photobombing på U2. Kommer ju att bli en klassiker. Ja och så är ju London alltid lika roligt. Vissa klipp från The Tonight Show med Jimmy Fallon har jag också haft väldigt roligt åt.
Sorgligaste: Mycket tråkigt händer i livet. Saker jag inte vill skriva om. Men om vi tänker inom nöjesvärlden (eftersom jag redan skrivit så mycket som gäller det) så tycker jag det var sorgligt att Robin Williams lämnade jordelivet. Och Philip Seymour Hoffman.
Största besvikelse: Jag själv är min största besvikelse.
Nördigaste: Snarare nördigaste/pinsammaste. Min Pretty Little Liars-fascination. Att jag blivit så hooked att jag blev tvungen att följa vissa av skådespelarna på Instagram. Kära nån! Skärp dig Jessica!
Coolaste: Jag var till London och till inspelningsplatsen där Sherlock bor i serien. Jag tog i samma dörrknackare som Benedict tagit i. Coolt och ja, även väldigt väldigt nördigt. Kanske borde tagit med denna händelse på föregående punkt.
Bästa köp: U2-konsertbiljetter! Och min nya dator.

I min förra årskrönika hade jag satt upp några mål för detta år. Tänkte vi skulle se hur det gått med de målen.
1. Lära mig spela schack - Nope, inte ens börjat lära mig.
2. Åka till London - YES! Ett mål uppnått.
3. Bli kär i någon som inte redan är upptagen och som inte redan har familj - Fail. Men skitsamma då.  Jag har insett att det aldrig kommer att hända. Hitta någon som tycker om en tillbaka är som att hitta en nål i en höstack. Hitta någon som dessutom inte vill ha barn är nog omöjligt. Kan lika gärna gå i kloster direkt. Och så tror jag att jag redan har träffat the man of my dreams, och honom kan jag inte få av många olika anledningar. Så nej, hyser inget större hopp inom det området.
4. Bli hälsosam - Det gick bra en kort period tills det inte gick bra längre. Så kan väl inte säga att jag lyckats med det målet.
5. Köpa en ukulele och lära mig spela - Ukulele är köpt. Men spela kan jag inte. Bara pyttepyttelite. Och inte alls bra. Så det räknas inte.
6. Läsa igenom hela min jättetjocka Sherlock Holmes-bok - YES! Mission completed!
7. Få ordning på mitt liv - Bättre lycka nästa år.

Så vad ska nästa års mål bli? Kan ju ha kvar nr 1, 4, 5 och 7. Nr 3 har jag gett upp på så den stryker jag. Lägger till åka till Skottland. Det får räcka.

Jaha 2015, hoppas vi får det kul ihop. Skulle vara väldigt tacksam för det. Ser i alla fall fram emot konserter med First Aid Kit och U2. Och en ny James Bond-film med fantastiska skådisar. Förhoppningsvis händer nåt mer roligt.



Hahaha, under det kommande året ska jag också se till att photobomba någon! Det kan också bli ett mål.

Och så avslutar vi med lite fin musik.


Gott nytt år!!!

God Jul!

Tänkte bara säga God Jul! 

Luciainlägg som inte har något med Lucia att göra

Hörrni, jag ska på U2-konsert nästa år. HURRA!!!! See ya in September, Bono! 

Ikväll ska jag glädja mig med min favorittradition, titta på Love Actually och The Holiday. Få riktig julstämning och känna lite kärlek. Jude Law....yum. Men jag tycker varje gång jag ser Love Actually att det är så konstigt att se Andrew Lincoln i den roll han har där jämfört med den roll han har i The Walking Dead. I Love Actually är han så brittisk, söt och snäll. I The Walking Dead är han så amerikansk, hård, lortig och nu för tiden en aning ond tycker jag. Det är två så helt skilda roller att man nästan inte skulle tänka på att det vara samma person om man inte visste det innan. Han spelar ju Rick i The Walking Dead, en karaktär som länge var min favorit för han var lite småhet och verkade vettig. Men nu har han ju blivit lite psycho så nu har jag lite svårt att bestämma mig för om jag tycker om honom eller inte. Brukar ju kunna gilla psychokaraktärer ibland, men han är ju lite för obehaglig nästan. Fast ibland bra. Men alltså, hela serien har spårat ur lite väl mycket nu tycker jag. Lite för mörkt, ondskefullt och blodigt. Tycker den borde avrundas nu. Börjar bli dags för det. 

Boost!

Idag känner jag mig glad. Av några olika anledningar. Men just nu framförallt för att jag hade en sån rolig kväll igår. Vi hade julfest med jobbet. Dessa jobbfester tycker jag tidigare har känts lite stela, men denna kändes så lättsam och alla verkade vara på så bra humör och så hade vi ju mycket bra underhållning av två sköna dudes som spelade och sjöng för oss. Vi firade våra pensionärer. Och detta innebar spex. Och detta innebar bl a mig med mikrofon och finlandssvenska. Och jag var så sjukt nervös för detta framträdande och så orolig för att folk inte skulle tycka det var roligt och att jag bara skulle göra bort mig. Men det gick bra. Det gick väldigt bra. Publiken skrattade. Och jag är så glad för att jag fick så mycket positiv respons. Kanske låter egotrippat. Men det var en boost för mitt självförtroende som jag verkligen behövde. För jag känner mig allt för ofta så tråkig och meningslös så alla snälla ord och uppmuntran jag fick efteråt värmde verkligen. Jag är så sjukt tacksam för det.

Vad jag mer är glad för är vissa speciella människor som finns i mitt liv som egentligen bara behöver finnas i min närhet för att jag genast ska känna mig gladare. Fy vad mycket tråkigare livet skulle vara utan dessa människor. Tack för att ni finns!

Och så är jag glad för att U2 ska komma till Stockholm nästa år (måste få tag på biljetter!), att min favvo bad guy Moriarty (Andrew Scott) och en annan favvoskådis (Christoph Waltz) ska vara med i nästa Bond-film (längtar!!!), att jag lyckades klura ut staden Seoul på På Spåret på 8 poäng innan Filip och Fredrik och att jag kunde svaren på ganska många av de andra frågorna också (nöjd!) och att Stefan Sundström var gästartist.

Ikväll ska jag på julkonsert med en fin vän. Och det gör mig också glad. Nu hoppas jag att jag kan få vara kvar i detta sinnestillstånd ett tag framöver. Avslutar med pepp-låt.

Mockingjay part 1

Tjoho! Äntligen december! Snart är det är det jul! Jag har städat och pyntat och nu är det så mysigt, så mysigt. För tillfället bakas det även saffransbullar och lyssnas på julmusik (precis just nu Jill Johnson och Stefan Sundströms svenska version av Fairytale of New York. Gillart! Gillar Stefan framför allt. Så cool!) Och igår gjordes rocky road-godis. Så nu är jag redo för rejält mycket julmys kan man väl säga.

Tänkte att jag skulle skriva några ord om den nya Hunger Games-filmen, Mockingjay part 1. Jag har sett fram emot denna film ett år nu. Och jag blev inte besviken. Var inget jättestort fan efter första filmen, kommer ihåg hur jag och en kompis grät av skratt på biografen när vi såg kärleksscenen i grottan för vi tyckte den var så pinsam och klyschig. Och lite så är den ju. Men resten av filmen är ju inte pinsam. Efter att jag sett den andra gången så tyckte jag väldigt mycket om den. Och sen när jag hade sett andra filmen var jag ännu mer Hunger Games-frälst. Så nu har jag som sagt längtat. Men ja, det var värt väntan tycker jag. Jag gillar framförallt så många skådisar/karakatärer i dessa filmer. Katniss är ju en karaktär man tycker väldigt mycket om. Woody Harrelson är fantastisk i sin roll som Haymitch, möjligtvis min favorit faktiskt. Woody är väl egentligen awesome i typ alla filmer. Natalie Dormer är så rackarns snygg och cool (blev inspirerad av hennes frisyr och gjorde nåt liknande själv. Dock inte lika vågat som hon). Och så söte Peeta som man tycker så synd om och bara vill krama. Philip Seymour Hoffman förstås, ruskigt bra skådis som lämnade världen alldeles för tidigt tycker jag. Söt-Finnick kan man ju alltid titta lite extra på. Och så skymtades ju min gamla Heroes-skurk-crush Robert Knepper (Samuel i Heroes), om än en väldigt kort stund. Ja, ni märker ju. Mycket bra folk helt enkelt. Spänning, bra handling och förträfflig musik är ju också stämningshöjare som man lyckats bra med. Sådärja, nu har jag fått sagt det jag ville ha sagt. Nu ska jag fortsätta med julbaket.

Så mycket bättre

Jahapp, då var det söndag då. Njuter fortfarande av segerns sötma från i går då mitt lag vann på På Spåret-kväll. Får leva några timmar till på det antar jag. För imorgon är det tillbaks till verkligheten igen. Fy vad jag avskyr när helger tar slut. 

Men hörrni. Ville bara säga några ord om årets Så mycket bättre. Har just tittat klart på Carolas dag. Jag såg faktiskt fram emot den här säsongen. Jag menar, Ola är med. Joy! Åh vad jag tycker om Ola. Så snygg, så cool, så skön, så bra. Sen har vi ju Amanda som också är riktigt bra. Och så tyckte jag att det skulle bli väldigt roligt att se Carolas program och höra de andra artisternas versioner av hennes låtar, för det är ju låtar som man har hört så sjukt många gånger och som liksom sitter i ryggmärgen. Första skivan jag någonsin köpte var en Carola-skiva. Med alla de där godbitarna som Fångad av en stormvind, Främling, Mickey och Tommy tycker om mig. Oj vad den skivan spelades mycket. Och oj vad vi sjöng med i alla låtarna. Men det jag är mest överraskad över är hur mycket jag har fattat tycke för Orup. Den mannen verkar ju hur skön som helst. Och jag säger som jag sa om Ola; så snygg, så cool, så skön, så bra. Ja, jag säger snygg. Han är ju riktigt gubbhet alltså. Och har så rackarns snygg stil. Män som passar bra i hatt är män i min smak. Jag är lite småkär i Orup. Det är ord jag aldrig trodde jag skulle yttra. Och jag har nog gillat alla hans  olika låtversioner. Tyckte bl a att han gjorde Främling väldans bra. Ska nog ta och lyssna lite på Orup nu. Hörs hej.

Musikal

Jag har lyssnat mycket på låtar från Kristina från Duvemåla på vägen till och från jobbet denna vecka. Det har känts väldigt bra tycker jag. Dock blir man ju så rackarns sugen att bara brista ut högt i sång och verkligen leva sig in i sångerna. Som tur är så har jag ändå lyckats tygla mig. Hade nog inte varit så uppskattat av omgivningen. Åtminstone inte med min röst. Alltså, det är nu jag verkligen börjar ångra så otroligt mycket att jag inte tog sånglektioner när jag var yngre så att jag möjligtvis hade kunnat ha en fantastisk röst nu. Det hade varit så roligt tror jag att vara musikalartist. Sång och skådespeleri i ett liksom. Kan tänka mig att många tror att jag inte skulle klara av det i vilket fall. Men så här ligger det till, om jag ska stå framför publik och göra nåt som jag inte tycker om att göra, exempelvis ha redovisning eller liknande, då tycker jag det är asjobbigt. Då blir jag jättenervös och vill helst bara sjunka genom jorden. Men får jag göra nåt som jag själv tycker är roligt då kan jag trivas väldigt bra på t.ex en scen. Kommer ihåg när jag och Emma var värdar för Sofia och Emmas dansuppvisning. Så sjukt roligt! Och det har ju blivit en del bröllopsspex under åren som också har varit väldigt roliga att få planera och delta i. Jag kan vara nervös innan, men sen kickar adrenalinet in och då tycker jag det är jättekul att stå där på scenen. Så jag tänker, om jag bara var bra på att sjunga och skådespela, då tror jag faktiskt att jag skulle kunna fungera bra som musikalartist. Åh vad det hade varit roligt!!! Men men, det blir ju bara i mina drömmar. Önskar dock att spexaren i mig kunde få komma ut lite oftare. Tyvärr har mina negativa tankar, min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende förstört så mycket för mig. Jag känner mig så usla tråkig jämfört med hur jag känt mig förr. Och det suger. Ta mig tillbaka till det roliga livet!

Oj, nu slutade inlägget lite för depressivt känner jag. Det måste vi ändra på. För hörrni, I got good news and good news:

Fredagsglädje

Äntligen! Äntligen är det fredag. Och det har varit en bra dag. Förvånansvärt nog. Och ännu bättre blev den av att ÄNTLIGEN så har en av mina absoluta favoritserier börjat igen efter ett ganska så långt uppehåll. Nu är White Collar tillbaka med en ny och sista säsong. Som jag har längtat efter att få se den där charmige bedragaren Neal Caffrey i rutan igen. Love it!

Förutom ett avsnitt av den förträffliga serien har jag även tittat på serien Peaky Blinders ikväll som jag tänkte rekommendera till er. Tycker den är mycket bra. Brittiska gangsters med Birmingham-dialekt, år 1919-ish. Med fantastiske Cillian Murphy i huvudrollen och en annan top notch-skådis i biroll, nämligen Tom Hardy. Rackarns bra musik, seriemakarna verkar ha lite förkärlek till Arctic Monkeys har jag märkt. Och det är ju inte alls fel. Ja, som ni märker är det ju en serie värd att titta på. BBC kan det där med att göra bra serier. Jag menar, Sherlock, need I say more? Nope. Ska jag klaga på någonting i Peaky Blinders är det väl Sam Neills bedrövliga irländska dialekt. Men det kan jag stå ut med.

Tror jag avslutar denna dag med lite mer serier faktiskt. Lite Elementary kanske. Det blir nog bra det.

Kristina från Duvemåla

Var i Göteborg i helgen och hälsade på en kompis och gick på musikal. Var på Göteborgsoperan och tittade på Kristina från Duvemåla. Jag såg fram emot detta, men tänkte väl ändå att jag kanske inte kommer att tycka den är jättejättebra. Vilhelm Moberg, Utvandrarna...kändes lite mossigt på nåt sätt. Men så fel jag hade! Jag tyckte den var väldigt bra faktiskt. Blev t o m lite rörd ibland. Jag förstår nu vissa av mina kompisars fascination för denna musikal. Gillade verkligen musiken. Och de som var med. De var otroligt duktiga. Tänkte väl innan att det kanske skulle bli svårt att hålla samma klass som Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback. Men det lyckades de absolut med. Det var lite jobbigt att hon som spelade Kristina sjöng på finlandssvenska eftersom det var svårt att höra vad hon sjöng ibland. Men oj vilken röst. Rös när hon sjöng Du måste finnas. Och rös när han Robert sjöng Guldet blev till sand. Ruskigt bra! Vi satt långt bort från scenen och högt upp på en balkong så det var svårt att se exakt hur deras ansikten såg ut. Men trots detta satt jag där i drömska tankar... Marry me Karl-Oskar, liksom. Blev lite kär. Han såg ut att vara så fin. Och jag tyckte så mycket om karaktären. Han var så snäll. Och sjöng så fint. Kollade såklart upp hur han såg ut sen. Jag hade rätt. Snygg.

För att sammanfatta, jag är väldigt glad att jag fick uppleva den här musikalen. Tummen upp!