The last time to see him before he dies

Förra veckan var händelserik. Mycket inplanerat. Måndag - John Cleese. Tisdag - Tomas Sjödin. Torsdag - Timo Räisänen. Sen blev det helg och den var så lugn, så lugn. En bra vecka var det iaf.

Började alltså veckan med att se John Cleese live in the flesh i hans föreställning "Last time to see me before I die". Vet inte riktigt vad jag ska säga om denna föreställning. Alltså, han var ju inte jätterolig. Jag är glad att jag gick dit och det är coolt att ha sett honom live, han är ju trots allt en humorlegend och det var intressant att höra vad han hade att säga. Men så fantastiskt rolig var han tyvärr inte. Det var dessvärre ganska platt. Han drog några skämt om svenskar bland annat som var ganska torra tycker jag. Kändes inte så genomtänkt. Han visade klipp från sin Monty Python- och Fawlty Towers-karriär och det var väl nästan det roligaste med showen, om än lite väl många och långa klipp kanske. Annars var nog det roligaste när han berättade om sin mamma. En sån där grej som man inte riktigt vet om man kan skämta om eller inte. Död och mord. Hans mamma klagade tydligen mycket över hur jobbigt livet var och tillslut blev John lite trött på det och föreslog att om det nu var så jobbigt så kände han någon som skulle kunna komma och döda henne om hon ville. Hade kunnat gå illa, men hans mamma hade iaf skrattat gott.  Och jag tyckte också att det var ganska roligt även om det kanske låter lite illa. Men ibland kan det vara skönt att skämta om sånt tycker jag. Som i dag när jag pratade med min läkarkollega om yrsel som jag haft i några veckor och var lite orolig över. Kommer inte ihåg ordagrant vad han sa men typ "Jag tror inte det är något du behöver vara orolig över. MEN, om det skulle vara så att du dör innan fredag, kan jag få din Adele-biljett då?" Jag blev genast på mycket bättre humör. Men iaf, för att sammanfatta, han var ju lite lustig ibland och det blev några skratt och jag ångrar absolut inte att jag gick och såg showen men det höll ju inte riktigt måttet. Om man tänker på det mer som någon slags föreläsning istället för en humorshow så är det mer godkänt. Men så är han ju 76 år också. Kanske svårt att komma på nya fräscha skämt hela tiden. En dag kanske skämtbrunnen sinar liksom.  

Blev iaf inspirerad till att titta på Monty Python efter det. Så har sett några avsnitt av Monty Python´s Flying Circus nu. Vissa grejer är roliga, andra inte så roliga. Väldigt mycket är väldigt löjligt iaf, fast kan ändå vara roligt. De har en ganska simpel humor ibland, man förstår verkligen inte hur de har kommit på vissa grejer. Men sen finns det ju grejer som har blivit riktiga klassiker. Och de funkar fortfarande. Michael Palin är nog min Pythonfavorit. Gillar hans ansiktsuttryck. Och han ser så vilsen och söt ut ibland. Graham Chapman, som tyvärr lämnade livet alldeles för tidigt, är min andra favvo. Och sen förstås John Cleese. Jag och pappa har ju tittat en hel del på Fawlty Towers också. Det har vi skrattat mycket åt. Stackars Manuel!



So very, very silly! Men så löjligt att det blir roligt.

Medicin för själen

Musik. Vilket underbart påfund. Musik är som medicin för själen. Kan skänka glädje i dystra tider. Kan skänka ännu mer glädje i redan glädjande tider. Och när man känner sig låg och man bara vill hänga kvar i den känslan för man helt enkelt inte orkar vara positiv så finns det perfekt musik för det också. När man känner sorg och bara vill få gråta ut rejält. Ja då finns det musik för det med. Det finns något för alla sinnesstämningar. Det är ju fantastiskt. Och när man inte har något annat att göra så kan kan alltid sätta på lite awesome musik och bara vara och njuta, det behövs liksom inte så mycket mer jämt. Musik är det bästa tidsfördrivet. Speciellt när man reser. Långa resor. En resa längre än en timme utan musik ger mig abstinens.

Vissa har väldigt begränsad smak. Jag är så glad att jag har vidgat mina vyer. Jag känner att jag kan uppskatta så mycket olika sorters musik. Visst, jag har mina absoluta favoriter. De som håller i alla väder. Men ibland kan det vara så skönt att lyssna på något helt annat. Det som dock helt går bort är dansband. Det funkar bara inte. Det finns inget bra med dansband. Men i övrigt är jag väldigt varierande i mina val tycker jag. Ibland kan jag känna att jag är sjukt sugen på klassiskt (som jag lyssnar på just nu by the way). Alltså, klassisk musik var något jag inte alls uppskattade speciellt mycket förr i tiden. Men nu när man faktiskt har varit på några klassiska konserter och fått höra otroligt skickliga musiker spela live så har jag förstått storheten. Klassiskt kan vara så mäktigt på nåt sätt. Andra dagar får jag för mig att lyssna på jazz. Jan Johanssons "Jazz på svenska", älskar den! Förra helgen var jag på en jazzspelning faktiskt. Jag kan ju inte påstå att jag är någon jazzkännare och lyssnar jätteofta på det, men det var en väldigt trevlig spelning. Ibland blir det folkmusik. Ibland blir det rock. Folkrock. Folkpop. Bluegrass. T o m country, kära nån! Senaste tiden har det faktiskt blivit mycket danspop eller vad man ska kalla det. Bruno Mars har blivit lite av en favorit. Beyonce. Troye Sivan. Ja allt möjligt sånt där som spelas på radio ofta. Danspop i all ära, men det bästa att dansa till måste ju ändå vara balkanpop! Dansade mig svettig till Räfven på Delsbostämman i somras. Underbart! Rekommenderar det som bot mot depression. Kan ju inte lista upp allt jag lyssnar på men det känns som att det är en salig blandning i alla fall. Kul!


Det som är ännu bättre än att bara lyssna på musik är ju att lyssna på musik LIVE. Finns det något roligare än att gå på konserter? I don´t think so. Det är mitt bästa nöje. Bäst är det ju förstås när man får chansen att se sina absoluta favoriter. Alla de där artisterna man har på sin lista "att uppleva live innan jag dör". U2 är ett sånt band. Jag läste igenom gamla blogginlägg och hittade ett inlägg just om att jag ville gå på U2-konsert. Jag citerar mig själv: "Jag vägrar lämna jordelivet utan att få uppleva U2 live." Nu behöver jag inte bekymra mig om det längre. U2 live - check! Simon & Garfunkel, Coldplay, The Tallest Man on Earth är alla med på den listan och dessa har jag också haft förmånen att se live. Hoppas jag ska hinna med alla andra på listan också. Men det behöver inte alltid vara artister/band som man älskar. Konsert kan vara roligt även om det är något man inte lyssnar jättemycket på. För allt blir så mycket bättre live. Och som sagt, jag har sån varierande musiksmak så jag uppskattar många olika band/artister. Speciellt live. Nästa helg ska jag på konsert med filmmusik. Känns väldigt udda men sjukt intressant. Det ser jag fram emot. Nästa helg ska jag även på Adele-konsert (!!!). Efter ett antal försök att få biljetter till diverse stora konserter (Adele var en av dem) som misslyckades totalt tänkte jag att jag hade en konsertförbannelse över mig. Men sen helt plötsligt fick jag biljetter till först Kent och sedan, fantastiskt nog, släpptes extrabiljetter till Adele och min kompis lyckades knipa två biljetter till oss. The curse is broken! Hoppas jag. Kära nån! Adele liksom! Det kommer att bli helt amazing!

Mitt bästa konsertminne kommer nog för alltid att vara Coldplay. Har varit på två konserter med dom och båda var helt magnifika. Det händer något konstigt när man är på deras konserter. Man kan stå och köa i flera timmar och ha smärta i varenda muskel och vara irriterad över trängseln och tänka att man bara vill därifrån. Men så sätter de igång och spela och man glömmer typ bort vart man är. Smärtan försvinner. Men hamnar i någon slags drömvärld. Man svävar på moln. Man blir euforisk. Deras låtar är något av det bästa musikvärlden har att erbjuda med magiska melodier och bästa Chris Martin som sjunger dem. Och under tiden dessa magiska melodier spelas så regnar det fjärilskonfetti, det flyger stora bollar över publiken och publikens armband lyser i arenan. Man får en sån härlig känsla i hela kroppen. Ett glädjerus. Och man vill inte att det ska ta slut. Men det gjorde det. Jag hade hoppats på att få uppleva denna känsla igen i sommar, men icke. När Coldplaybiljetterna släpptes frodades konsertförbannelsen för fullt. Så jag får klara mig utan det.

Men hörrni, var på en sjukt mysig konsert i torsdags. Timo Räisänen som sjöng Ted Gärdestad-låtar. Jag hade inte jättehöga förväntningar men tänkte att det kunde bli lite trevligt. Hade inte så stor koll på hur Timo var. Tänkte av någon anledning att han var ganska lugn och lite tråkig. Så var verkligen inte fallet. Jag blev helt blown away. Typ så fort han kom in på scenen kände jag en glädje i själen som jag inte känt på väldigt länge. Vilken utstrålning den mannen har! Och vilken energi. Och så var han helt sjukt rolig! Jag skrattade så tårarna rann. Har inte varit med om något liknande i konsertväg tidigare. Hur man kan vinna en publiks hjärtan så snabbt som han gjorde, det är ju nästan ofattbart. Från första stund var jag helt såld på Timo! Måste faktiskt säga att det var en av de bästa konserter jag varit på. Och så sjöng han ju Teds låtar också. Väldigt bra gjorde han det dessutom. Han sjöng dem med en sån känsla och inlevelse. Allihopa. I de glada låtarna kände man verkligen glädjen, i de mer seriösa och vackra låtarna blev man djupt rörd och även Timo verkade det som. Vi hade en väldigt fin stund tillsammans, vi i publiken och Timo. Får inte glömma att nämna att de två killarna som spelade med honom också verkade riktigt sköna och var mycket duktiga musiker. Ja alltså, härefter ska jag börja lyssna mer på Timo. Söt-Timo!

Ser fram emot kommande konserter. Hoppas på mycket livemusik i sommar. Kanske Mumford & Sons på Bråvalla. Sia, The Tallest Man on Earth och The Last Shadow Puppets på Way Out West. Who knows. 

Who run the world? Girls!

Nu mamma, nu blir du väl glad?! Ett nytt blogginlägg. Ja det kanske har dröjt lite väl länge. Och egentligen vet jag inte vad jag ska skriva om. Men jag testar.

Det har varit Oscarsgala. Och det blev svensk vinst!! Coolt tycker jag, att Alicia Vikander fick pris för bästa kvinnliga biroll vilket inte har hänt för en svensk på flera flera år. Har inte sett filmen hon fick en Oscar för än (The Danish Girl) men jag tycker att hon är en väldigt bra skådespelerska. Så hon förtjänade det nog. Är dock fortfarande lite sur och aningens svartsjuk på henne för att hon har den hetaste pojkvännen. Suck. Michael Fassbender, you should be mine. Oh well. Livet är orättvist.

Leonardo DiCaprio fick äntligen sin välförtjänta Oscar för sin roll i The Revenant. Höll ju förstås starkt på Fassbender som vinnare, men Leo var värd att vinna med. I alla fall, The Revenant, mycket bra film. Fantastiska skådisar med. Leo, Tom Hardy, Domhnall Gleeson (kan inte uttala hans namn rätt, så nu för tiden benämner jag honom redhead, enklare så). Gleeson var även med i en annan nominerad film, Brooklyn. Den var helt okej, men inte så mycket mer än så. Förstår inte hur den kan ha varit nominerad till bästa film.

Spotlight vann dock bästa film. Det hade jag inte trott. Men det gjorde mig glad. Det var den helt klart värd även om jag nog trodde och ville att The Revenant skulle vinna. Spotlight är riktigt bra, men kan ju inte påstå att det händer jättemycket. Lite seg ibland faktiskt. Men viktig och väldigt intressant. Katolska präster och sexuella övergrepp på barn. Usch och fy!

Träffade min homie Sofia förrförra helgen. Lovely! Vi planerade Skottland och annat skoj. Lyssnade på bra musik, dansade och spelade in ett antal dubsmashar. Åh vad jag längtar tills det är dags för Skottland!!!

Hörrni, i dag är det tydligen internationella kvinnodagen. Så för att komma i rätt stämning lyssnar jag på Beyonce. Då känner man riktig girl power och vill bara ut och rule the world med sina gal pals. Känns som att det är det absolut rätta att lyssna på en dag som denna. Run the world med Beyonce på hög volym. Women unite!

Apropå Beyonce. Hon, Bruno Mars och Coldplay uppträdde ju på Super Bowl. Coldplay är ju alltid bra. Chris liksom. Man bara älskar ju honom. MEN, alltså, vilket rackarns snyggt dansnummer Bruno Mars och Beyonce hade. Jag har kollat på det om och om och om igen x flera. Den där Bruno är så sjukt duktig på att dansa. Avundsjuk! Och jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på Uptown Funk de senaste veckorna. För många gånger förmodligen. Men det kan inte hjälpas. Den är så peppande! Och man kan ju inte vara still. Man vill bara släppa loss och dansa lika bra som Bruno.
Försökte ha klippet med här men det fick jag tydligen inte. Men se klippet på denna länk:
https://www.youtube.com/watch?v=L_Hgh7sPDLM

Shelter from the storm

Har varit förkyld några dagar. Och haft nackspärren from hell. Känns bättre nu dock. Har varit hemma från jobbet två dagar nu. Ute har det blåst och blåst. Och jag har suttit inne och typ bara sträcktittat på tv-serier och filmer. Skönt, men också lite smått långtråkigt. Har iaf äntligen kunnat se senaste säsongen av This is England (This is England ´90) Rackarns bra serie. Började med en film och blev sedan en serie med än så länge tre säsonger. Vet inte om det ska bli flera. Ok, en hel del ovårdat språk, ganska brittiskt "trashy" (om ni förstår vad jag menar, vet inte hur jag ska förklara) och en del äckel. Men finns även många roliga och fina stunder. Jag tycker det är en suverän serie. Och fantastiskt skådespeleri måste jag säga. Flera gånger har jag blivit helt imponerad över hur bra de spelar. Woody är så sjukt bra. Och Lol. Och Woody och Lol är nog mitt absoluta favorit-tv-par. Japp. Det var bara det jag ville säga. Rekommenderas helt enkelt.


Såg filmen Steve Jobs förra veckan. Toppenfilm! Och inte bara för att Fassbender var amazing. För det var han. Såklart. Det var mycket bra med den. Den var intressant och den var snygg och bla bla bla. Jag är inte bra på att ge djupare analytiska recensioner så jag tänker inte ens försöka. Skitbra säger jag bara. Gillade Dylan-citaten och ännu mer att Dylans Shelter from the storm spelades i eftertexterna. Fantastisk låt, kanske en av mina favoritlåtar ever. Tänkte jag skulle ha ett klipp med den låten som avslut. Hittade dock inget bra när Dylan sjunger. Mest covers. Så det fick bli det här. Dylan + Bill Murray. En sak jag älskar med Dylans låtar är att det är så lätt att sjunga med. För det låter inte speciellt bra när han sjunger. Och då behöver det inte göra när man själv sjunger heller. Och det låter inte så bra när Murray sjunger heller. Men det gör inget.

Torsdagsklipp

Ok, så här är det. Har tre klipp jag vill dela med mig av denna ändå ganska hyggligt trivsamma torsdag. Först ut:

The New Basement Tapes. Jag såg nyligen en dokumentär om hur denna skiva blev till. Och innan jag sett den köpte jag skivan utan att veta alls hur den lät. Jag visste bara att det var Dylanlåtar och att Marcus Mumford var med och tyckte att det lät som en bra blandning. Gillar skivan. Några riktigt bra låtar faktiskt. Så jag känner mig nöjd. Och den blev ännu bättre efter att jag sett dokumentären. Speciellt den här låten. Love it! Och hallå, Johnny Depp är med och spelar gitarr. Tufft!


Apropå Dylan, såg detta klipp på The Tonight Show starring Jimmy Fallon. Älskar Jimmy Fallon! Han imiterar Bob Dylan och jag tycker han gör det så rackarns bra. Det låter ju så sjukt likt Dylan! Imponerad!


Och apropå Jimmy Fallon som har en talkshow. James Corden har också en talkshow. Och i den åker han bl a bil och sjunger karaoke med Adele. Så otroligt roligt klipp. Och James verkar så rolig. Och Adele verkar så skön. Och det är bara så bra.


That´s it. Bye.

"Lätta på hjärtat"-fredag

Gah! Jag är så sjukt less på att vara ensam! Jag vill vara kär! Jag vill att någon ska vara kär i mig! Jag vill vara kär och lycklig! Är det verkligen för mycket begärt? Ska det någonsin hända? Känns ju inte så. Bara att fortsätta leva på tills man tillslut i sin ensamhet dör av cancer eller terrordåd. Skitliv.

David Bowie har dött. I cancer. Alan Rickman har dött. I cancer. Jag är så less på cancer. Undrar vilken sort jag kommer att få. David och Alan, ni är saknade. Så rackarns coola människor.




Alltså den här pojken, jag är så imponerad. Så sjukt duktig. Den här sången är ju inte den lättaste att sjunga. Inte många kan göra den så här bra. Jag vill också vara musikaliskt begåvad. Suck. Är inte ens i närheten. Skit.

Ok, avslutar med något positivt. Jag ska till Skottland!!!! ÄNTLIGEN!!! Resan är bokad. Nu ska det äntligen bli av. Som jag har längtat!! Whohoo!! It´s gonna be legendary!!

Adjö 2015

Jajjemen, nu ska här bli årssammanfattning! Here is my 2015.

TV-seriefronten:
Som många andra år så har det förstås blivit mycket serier. Men i år har jag faktiskt minskat en del på mitt tittande. Jag kan t o m säga att jag tröttnat lite på att vara så seriebesatt. Det blev lite för mycket helt enkelt. Jag kände ett behov av att göra annat än att titta på tv. Men, nog har det blivit ganska mycket serier ändå. Upptäckte några nya goodies. Tänkte ge er några rekommendationer. Black Sails (Yey, pirates!!), Bloodline (trodde att den skulle vara astråkig men den visade sig vara en riktig höjdare), Broadchurch (inte så ny kanske, men rackarns bra och den gjorde att jag fick upp ögonen för hur bra David Tennant är), Daredevil (ny Marvelserie, otroligt spännande), Jessica Jones (ännu en Marvelserie, också sjukt spännande och så förstås David Tennant som skurk - awesome!), The Fall (se den helt enkelt!), The Knick (sjukhus och läkare på tidigt 1900-tal - gillart!) och så till sist Top of the Lake (konstig, mystisk och spännande som jag skrivit i ett tidigare inlägg). Såg en del mindre bra serier också. Det kom en fortsättning på Heroes under året. Jag älskar Heroes. En av mina favoritserier. Så jag var så taggad för att se den nya Heroes Reborn. Men ack så besviken jag blev. Så ointressant. Så platt. Man skulle ha stannat på topp.

Filmfronten:
I år lyckades jag inte slå rekordet från förra året då jag såg 25 filmer på bio. Men det var nära. 20 biobesök hann jag med under året. 21 om jag räknar med Hamlet, men det var ju egentligen ett teaterbesök. Ska inte räkna upp alla filmer den här gången. Men det var ju en hel del guldklimpar. The Imitation Game var fantastisk. Tycker att den borde ha fått en Oscar för bästa film. Benedict var amazing, som alltid. Still Alice var otroligt jobbig att se men bra. Julianne Moore förtjänade verkligen sin Oscar. Efter att ha sett den filmen är jag livrädd för att få Alzheimers/demens. Usch! Avengers - Age of Ultron. Marvel levererar toppenfilmer nästan jämt. Så även denna gång. Mycket bra. Hawkeye är min favvo! Inga superpowers där inte, bara ren skicklighet och coolhet. Sen måste jag förstås rekommendera den fina Paper Towns. Mys, mys, mys!! The Man from U.N.C.L.E är en av mina absoluta favoriter. Så snyggt gjord, så bra musik, så roliga kommentarer, så snygg Armie Hammer och Henry Cavill. Nya Bondfilmen Spectre får jag inte glömma. Daniel Craig som Bond gör en ju aldrig besviken. Mockingjay part 2 hade jag längtat så länge efter att få se. Och den gjorde mig inte heller besviken. Men till sist har vi kanske den bästa av dem alla. Star Wars - The Force Awakens. Vilken rackarns toppenfilm! När jag hade sett klart den kände jag att jag ville se den igen. Typ direkt. Han Solo, Poe Dameron och Rey i mitt hjärta!

Musikfronten:
Har blivit en hel del musik i år. Tre festivaler bland annat. En musikal. Några konserter. Delsbostämman. Underbart! Såg First Aid Kit live två gånger i år. Var på en mysig spelning med Tomas Andersson Wij. Såg Måns Zelmerlöw på Grönan. Upptäckte Linnéa Olsson på Parkfestivalen i Eskilstuna. Såg diverse artister på en väldigt blöt Way Out West-festival. Njöt av bland annat The String Contingent och Atlantic Francis på Live At Heart. Fick äntligen uppleva the magic of U2 live i Globen. Bono is my hero!! Ja och så drog jag med mig några familjemedlemmar till Cirkus för att se Kristina från Duvemåla. För andra gången. Så bra! Övrig musik som får representera mitt musikår 2015 är: Loic Nottet med låten Rhythm Inside (kära nån vad jag har lyssnat mycket på den, Belgiens bidrag i Eurovision), låten Emergency med Icona Pop (blev sommarens låt, den är så party), Lorde har jag lyssnat mycket på, Punch Brothers är riktigt bra och så blev jag lite folkmusikinspirerad i somras och lyssnade mycket på Skenet och Bjäran.

Resterande liv:
Det här året har inte varit toppen det heller. Mycket jobbigt har hänt. Bland annat somnade min älskade moster in efter att ha kämpat mot cancer. Saknar henne väldigt mycket. Och världsläget är ju inte speciellt glädjande nu för tiden med allt hemskt som händer. MEN, jag börjar se åtminstone lite ljus vid horisonten. Jag har mått bättre psykiskt detta år. Jag har försökt att ta tag i mitt liv och få en bättring. Pratat ut och blivit socialare och aktiverat mig mer. Det roligaste jag har tagit mig för har nog varit att börjat spela innebandy med några sköna människor. Jag älskart! Det är så kul! Alla borde spela innebandy. Men ja, i alla fall, livet kanske börjar vända nu. Till det bättre. Annat roligt detta år har ju varit att fina Måns ÄNTLIGEN fick vinna både Mello och Eurovision. Den glädjen jag kände då var....lite smått pinsam men oh så underbar. Jag kunde inte sitta still i soffan när jag började förstå att han skulle vinna. I somras hängde jag med några vänner i Stockholm. Var på Grönan bland annat. Sjukt roligt att få umgås med mina homies, det blir allt för sällan. Jag har varit med på en operation där man tog bort ett öga. Så coolt att få vara med på det. Jag var och såg showen "Ägd" med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Jag har köpt en vinylspelare. Nöjd.

Dags för årets årets-lista.

ÅRETS: 

Celebrity crushes: Måns förstås! Armie Hammer sedan jag såg The Man from U.N.C.L.E. Daniel Radcliffe, ja han har helt plötsligt blivit het. Sam Claflin, följer honom på instagram och är lite småkär för han verkar vara så fin. Till sist Oscar Isaac, han är numera en av mina favoritskådespelare och tycker han är otroligt yummy i Star Wars - The Force Awakens.

Bästa tv-serier: Bloodline, Jessica Jones, The Knick, The Fall och Top of the Lake.

Bästa karaktärer i tv: Edith i Downton Abbey, Kilgrave i Jessica Jones och Elijah i The Originals.

Värsta karaktärer i tv: Ramsay Bolton i Game of Thrones. Han är fruktansvärd. Jag tyckte Joffrey var hemsk, men då hade jag inte sett Ramsay. Även Danny i Bloodline. Men vet aldrig var man har honom. Sneaky.

Skämsserier: Har några stycken faktiskt. Började titta på The Vampire Diaries fast jag tänkt att jag aldrig någonsin skulle göra det. Men jag fastnade såklart. Och sen var jag tvungen att se The Originals. MEN, den absoluta värsta serien, som jag verkligen skäms otroligt mycket över att jag tittar på är The Royals. Fruktansvärt dålig. Men jag måste se. Kan inte hjälpas. Se den inte!!

Bästa biofilmer: Den absoluta favoriten är såklart Star Wars. I love it! Men på en hedrande andra plats kommer The Man from U.N.C.L.E. Och The Imitation Game på tredje plats.

Sämsta biofilmer: Har nog inte sett någon som varit urusel. Men de jag gillar minst är nog Big Eyes och Maze Runner: The Scorch Trials.

Bästa musikupplevelse: U2 utan tvekan!

Bästa låtar: Enligt Spotify är mina topp 3-låtar detta år Radioactive med Imagine Dragons, Rhythm Inside med Loic Nottet och Heroes med Måns Zelmerlöw. De är de jag lyssnat mest på tydligen. Och de är nog mina favoriter för i år också. Men vill även nämna Desire med U2, Cry to me med Solomon Burke och Emergency med Icona Pop.

Bästa nya musikupptäckt: The String Contingent. Är så glad att jag gick på deras spelning på Live At Heart. Och att jag köpte en skiva. De är så talangfulla och bra. Vill se dem live igen. Är även glad att jag har upptäckt Linnéa Olsson. Samma där, otrolig talang!

Mest sjungna låt på jobbet: Ojojoj, vi sjunger mycket. En period var det mycket sång till Hasse Anderssons Guld och gröna skogar. Nu på slutet av året har Adeles Hello varit populär i vårt rum.

Roligaste: Alltså, om man gillar Coldplay och Game of Thrones får man inte missa klippet som finns på Youtube, Game of Thrones - The Musical. Det måste vara årets roligaste helt enkelt! Har även roats av the dubsmash war som ägt rum på Instagram mellan skådespelarna från Agents of SHIELD och Agent Carter. Och så har det förstås varit riktigt kul med innebandy i år.

Största besvikelse: Ingen Skottlandsresa i år heller. Suck. Nästa år!!! Det måste bli av! Tycker även att det är lite tråkigt att jag inte fick tag på biljetter till varken Coldplay eller Adele som ska ha konserter i Sverige nästa år. Men jaja, livet går vidare.

Coolaste: Jag såg Bono in the flesh! Jag fick uppleva U2 live! Och så fick jag se ett öga opereras bort. Tufft!

Bästa köp: Min skivspelare. Och mina LP-skivor. Gött.

Satte några mål förra året. Tänker göra det enkelt för mig och bara säga att jag inte uppnått dem. Jo, i och för sig, det där med att få ordning på livet har ju ändå gått någorlunda. Men det fattas fortfarande något. Tror jag struntar i att ha några mål för nästa år, man blir ju bara besviken. Inte har jag fått göra någon photobomb heller. Suck. Men året är ju faktiskt inte slut än! Kanske kommer jag att lyckas.

Nu får det vara nog. Adjö 2015, hej 2016. Må det bli ett bra år.

The Force Awakens

Jag kan inte påstå att jag är en Star Wars-nörd. Men jag har sett alla filmerna iaf. Och jag tycker åtminstone att de gamla filmerna är bra. Och jag var superpepp på att se den nya filmen nu. Så ok, lite nördig är jag. Men hörrni, den nya, rackarns vad bra den var!! Såg den igår. Kände mig nästan lite lyrisk. Star Wars - The Force Awakens, se den helt enkelt! 5 av 5 toasters! Var så mycket jag gillade med den. Den var snyggt gjord. Älskade den kvinnliga huvudrollen Rey som var astuff. Älskade att karaktärerna från gamla filmerna kom tillbaka (Han Solo, Chewbacca, Leia, Luke). Har haft Han Solo som Star Wars-favvo. Han var bra i den här filmen med. Men nu har jag nog en ny favvo. Poe Dameron, som spelas av fantastiske Oscar Isaac, sjukt bra! Ja och så Rey som sagt. Gillade alla one liners som de lyckats bra med. Var ganska många roliga stunder. Tyvärr lite sorgliga stunder också, ska inte avslöja för mycket dock. Jag vill se den igen. Nu! Nu när jag tänker efter, jag har nog kanske blivit en Star Wars-nörd!

Oh James

När man inte kommer på nåt att skriva om så kan man ju alltid skriva om Bond, James Bond. Jag kommer inte på nåt att skriva om nu. Så jag tänkte skriva om James Bond.

Det har ju varit en del prat och skrivande om vem som ska ta över rollen som den brittiske agentcasanovan efter Daniel Craig när han beslutar sig för att kasta in handduken. Ja det undrar vi väl alla över. En viktig roll som inte bara får ges till vem som helst. Tänkte att jag skulle dela med mig av mina tankar gällande detta. Som jag ser det finns det två olika typer av Bond. Först den charmiga, lite snobbiga posh-Bond. Han som ser perfekt ut, är urbrittisk och pratar fint. Här passar då egentligen de flesta Bondskådisarna in. Connery, Brosnan och Dalton framförallt. Sen har vi den astuffa, fulsnygga, who cares-pain is temporary-Bond. Han som är stenhård men också sårbar med känslor långt där inne i hjärtat. Där har vi Daniel Craig. Min favvo-Bond. Så vem som ska spela nästa Bond kommer ju att bero på vilken av dessa typer man vill ha. Eller om man vill ha en helt annan typ förstås. Men låt oss hålla oss till dessa två typer. Jag har funderat och jag har kommit fram till några förslag.

Så, om man vill satsa på den första typen är dessa mina bästa kandidater:

*Henry Cavill - Han gjorde ju typ den rollen i The Man from U.N.C.L.E. Och han gjorde den bra. Så varför inte satsa på ett säkert kort.
*Tom Hiddleston - Kanske ser lite för ungdomlig ut. Men har ändå den rätta "fina" looken. Och det "fina" språket. Och så är han ju snygg förstås.
*Jude Law - Ja varför inte?
*Ewan McGregor - Connery är ju skotte. Det är Ewan med. Det borde väl räcka.
*JJ Feild - Han borde jag egentligen inte alls ha med på listan. Han är ju inte britt. Han är ju amerikan. Det blir ju helt fel. Men han känns så rackarns brittisk. Och tror att han skulle kunna passa riktigt bra.

Sen den andra tuffare typen:

*Michael Fassbender - Ja självklart har jag honom med. Fast jag vet egentligen inte om jag vill att han ska spela Bond. Han är egentligen lite för awesome för det. Men whatever. Har dock lite svårt att bestämma vilken Bond-typ han skulle fixa bäst. Han kanske borde vara på första listan. Men hade redan så många förslag där så han fick hamna på tuffa Bond-listan. Tror han skulle klara det faktiskt.
*Tom Hardy - Yes! Han skulle definitivt kunna vara den nya bad ass-Bond. Så cool!
*Richard Armitage - Lite överraskande kanske. Men ja, jag har tänkt lite på saken och kommit fram till att han nog skulle kunna göra en hyggligt övertygande Bond.

Hade tyvärr inte så många förslag på den andra typen. Jag tror helt enkelt att det kommer att bli ruskigt svårt att vara en bättre Bond än Daniel Craig. Han är så rackarns tuff. Men han börjar ju bli lite till åren kommen nu. Vore nog läge att lämna över facklan som det så fint heter. Ska bli spännande att se vem det blir, när det nu blir. Har sett andra förslag på ersättare. Bl a Damian Lewis och Idris Elba...men neeeeej, ta nån av mina förslag!

Hörrni! Över till nåt helt annat. Snart är det jul! Men det är lite dåligt med julstämningen tycker jag. Vi hade i vår familj en tradition förr. Att varje jul kolla på Sissels julkonsert som vi hade inspelad på VHS. Sen hade vi ingen videospelare längre och kunde inte titta på konserten. Så har inte sett den på flera år nu. Men för några dagar sedan kom jag på att den kanske fanns på youtube. Hittade inte hela konserten men några klipp iaf. Hittade mitt favoritframträdande från konserten bl a. Med Triple & Touch och Kalle Moraeus. Så då fick jag lite mer julstämning. Och härlig nostalgi.

Jag var lite förtjust i han Ken. Det var tider det!

Kristina igen

Jag längtar ihjäl mig tills det blir jul och jag får åka härifrån och umgås med min älskade familj i flera dagar. Men tiden går för sakta. Jag vill åka nu! Men i helgen fick jag iaf träffa delar av familjen vilket var väldigt najs. Det dämpade dock inte min hemlängtan. Jaja, i alla fall, vi var i Stockholm i helgen och såg Kristina från Duvemåla. Det var andra gången jag såg den. Var ju inte jätteexalterad när jag skulle se den första gången. Men sen visade det sig att jag tyckte jättemycket om den. Har lyssnat massor på skivan. Åtminstone vissa väl utvalda låtar. Love it! Och nu fick jag se den igen. Fest! Den var lika bra andra gången också tycker jag. Dock märkte jag nu alla ändringar de gjort i låtarna, det gjorde jag inte första gången eftersom jag knappt lyssnat på skivan då. Var lite besviken över ändringarna. Men vad gör det när man har en söt Karl-Oskar att titta och lyssna på. Swoon!!! Han har sån talang den där Robert Noack. Satt närmare scenen denna gång så kunde glädjande nog beundra honom på skapligt nära avstånd. Men det är ju inte bara han, alla är så rackarns duktiga! Jag rös flera gånger för att det var så bra. Rollen Robert spelades denna gång av en annan kille som jag faktiskt tycker var bättre än han som brukar spela rollen. Det var ju tur, att det inte var nån som var sämre menar jag. Fick ju en riktigt bra musikalupplevelse då. Så nöjd med helgen helt enkelt.

Advent

Alltså hörrni!! Imorgon är det första advent. Och det är inte ens december än. Och ingen snö. Men vad bryr jag mig om det. Idag har jag minsann pyntat och haft julmusikpremiär. Det känns bra, för jag behöver verkligen få komma in i julstämning nu. Jag behöver en mysmånad att se fram emot. Hoppas verkligen det blir så.

Apropå det här med julmusik, jag har funderat lite på vilken julsång som är min favorit. Jag har inte riktigt haft nån favorit förut tror jag. Man har hört de flesta julsånger så ofta så man har ju tröttnat ihjäl sig lite på dem. Men jag tror faktiskt jag kan säga att jag har en favorit nu. Åtminstone i den här versionen:

Det är ju faktiskt ganska viktigt hur sången framförs också. Tycker Punch Brothers gör en fantastisk version. Gillar även Måns version av "The Angel Gabriel" väldigt mycket. Och så är det ju lite roligt att lyssna på Stefan Sundströms och Jill Johnsons svenska version av Fairytale of New York (En julsaga). Bara för att Stefan är så cool!

Glad första advent på er!

Celebrity crush

Jag har fått en ny celebrity crush. Helt oväntat. Ja, helt plötsligt en dag kände jag att, ja, han skulle jag kunna vara gift med. Hade inte tänkt speciellt mycket på karln innan. Visst, har sett några filmer med honom och tyckt att han varit ganska bra. Men jag har aldrig liksom kärat ner mig i honom. Inte förrän nu. Och jag vet inte riktigt hur jag kom på att jag tyckte han var het. Eller jo kanske, han var med i The Graham Norton Show en morgon när jag tittade nyligen. Det måste ju ha varit det som utlöste förälskelsen. Tänkte inte så mycket på det då dock. Men sen efteråt smög det sig liksom på mig. Charmig kille det där. Fint leende han har. Och han kan sjunga också. Yey, han är skotte och pratar med underbar dialekt. Marry me Ewan McGregor! Så nu de senaste dagarna har jag lyssnat mycket på soundtracket från filmen Moulin Rouge eftersom han är med där. Tillslut var jag tvungen att titta på filmen igen, så det gjorde jag igår. Bra film.

Japp, min favoritscen i filmen helt klart. Han sjunger så fint den där Ewan. Och jag älskar tangotolkningen av Roxanne. Får nog ta och se några fler Ewan-filmer nu. MEN...Fassbender är fortfarande number 1. Tro inget annat.

Det finns ju fler skådespelare med skotsk dialekt som är en fröjd att lyssna på. Alltså, James McAvoy, jag skulle kunna lyssna på honom i timmar. Jag vill ha hans röst i mina öron konstant. Typ. Men framförallt, JAG VILL TILL SKOTTLAND! Vad jag tjatar om detta Skottland. Sansa dig kvinna!

Men tillbaka till förälskelse. Visst vore det väl roligare att faktiskt bli kär på riktigt. I någon vanlig dödlig, där man faktiskt har åtminstone en liten gnutta chans att få sina känslor besvarade. Sannolikheten för att det ska hända känns dock obefintlig. Jaja, who knows. Citerar Nat King Cole i låten Nature Boy (eller varför inte Ewan McGregor i Moulin Rouge. Passande nog): "The greatest thing you´ll ever learn is just to love and be loved in return". 

Let´s hope so. Kära nån vad cheesy jag är! Dags att avrunda denna sentimentala smörja innan det spårar ur totalt.

God natt!

Klassiskt

Jag tycker att klassisk musik är underskattad. När jag var yngre avskydde jag klassiskt. Fy vad tråkigt jag tyckte det var. Just a bunch of boring dead dudes. Mozart liksom. Nä Mozart är ju inte så skoj. Det tycker jag fortfarande inte. MEN, nu på senare år har börjat uppskatta klassiskt mer och mer. Vissa musikstycken är ju riktigt mäktiga på nåt sätt. Man bara vill vrida upp volymen, sätta på sig hörlurar, blunda och njuta. Har lyssnat mycket nu de senaste dagarna. På mina favoriter. Ja, jag har t.o.m. favoriter. Så tänkte tipsa om dem, vare sig ni vill eller inte. Here it goes:

Dvorak - Symphony no. 9 in E minor, Op 95 "From the New World"
Vivaldi - The Four Seasons (Då framförallt Summer III: Presto och Winter I: Allegro non molto)
Benjamin Britten - The Young Person´s Guide to the Orchestra

Fy vad nördig jag känner mig nu. Jaja, whatever. Lyssna innan ni dömer!

Det sistnämnda stycket är med i den fantastiska Wes Anderson-filmen Moonrise Kingdom.

Jag vill vara med i en Wes Anderson-film. Dom är så rackarns konstiga.

Lycka, Hamlet och Bond m.m.

Yes. I´m back. Alive and kicking. Förbered er på ett störande långt inlägg med asmycket text.

Tänkte meddela att det faktiskt verkar som att mitt liv kanske ändå börjar vända. Äntligen. Kanske jag kan känna mig lite lycklig oftare nu. Känna att livet har lite mening ändå. Ja det ser onekligen ljusare ut nu för tiden. Det känns bra. Jag kom till en gräns antar jag, där jag kände att jag helt enkelt var tvungen att få ett slut på depressionseländet och ta mig i kragen och göra något åt saken. Så det gjorde jag. Pratade med psykolog. Drog ner en aning på tv-serietittandet och började aktivera mig mer. Började umgås med lite fler trevliga människor. Och det har faktiskt hjälpt. Glädjande nog. Jag kan väl inte påstå att livet är roses and rainbows hela tiden nu heller, men avsevärt bättre än vad det har varit iaf, så det får jag väl ändå vara nöjd med. Hoppas verkligen det håller i sig, för jag är så rackarns trött på att vara less på livet. Jag har bl a börjat spela innebandy med lite skönt folk. Så kul! Har ju längtat efter att få spela men inte haft några att spela med. Men nu har jag det. Fantastiskt.

Har hänt lite sen sist. Varit på bio några gånger. Det mest annorlunda biobesöket var när jag såg Hamlet live från London. Med favvo Benedict Cumberbatch i rollen som Hamlet. Jag såg för ganska längesen att han skulle vara med i den teatern i London och ville jättegärna åka dit och se den. Men nu behövde jag ju inte åka dit. Det var ju najs. Den där Benedict är en så otroligt talangfull skådespelare. Han glänste. Det var en bra teater. Hade ju dock lite svårt att hänga med i språket ibland. Jag tycker att det är svårt att förstå Shakespeare på svenska. Ännu svårare att förstå på engelska. Det var visserligen textat på svenska, men innan man hade läst det som sagts och försökt utröna vad det egentligen betydde så kom nästa mening. Jaja, det var en rolig upplevelse iaf. Nu kan man säga att man sett Hamlet. Känner mig så rackarns kulturell!

En annan grej som gör att jag känner mig otroligt kulturell är att jag äntligen läst ut alla Vilhelm Mobergs böcker om utvandrare, invandrare, nybyggare och allt vad det nu är. Har följt Karl-Oskar och Kristinas liv med spänning...nej inte så jättespännande kanske, men tycker ändå att böckerna var hyfsat bra. Filmerna...not so much. Ja jag kämpade mig igenom dom också. Så sjukt sega. Men ja, jag gillar ju ändå storyn sen jag såg Kristina från Duvemåla. Ska föresten se den igen snart. Such a nerd.

Jag har köpt en skivspelare! Nu ska här köpas och spelas vinyl! Roligt! Var på skivmässa för ett tag sen. Gick omkring där bland alla vinylnördar och kände mig lite bortkommen. Men köpte en skiva iaf. The Jam. Nöjd.

Och hörrni, nämnde bio men inte att jag sett nya Bondfilmen. Men nu gör jag det. Såg Spectre nyligen. Som jag hade längtat efter att se den. Daniel Craig, Christoph Waltz och Andrew Scott i samma film. En väldigt bra mix. Jag gillade filmen, men den var inte lika bra som Skyfall. Skyfall är sjukt bra. Förmodligen den bästa Bondfilmen av alla. Tycker i och för sig att Casino Royale är fantastisk också. Nä, Spectre nådde inte riktigt upp i den nivån, men helt klart godkänd. Som jag tror att jag sagt förr, Christoph Waltz är guld i skurkroller. Han var det bästa med filmen.

Jag är så konsertsugen. Som alltid. Mumford & sons kommer ju till Sverige! De är ju med på min "artister/band-att-se-innan-jag-dör"-lista. De är så bra! Men, efter lite fundering bestämde jag mig ändå för att avstå. Bestämde mig för att spara pengar och semesterdagar till en eventuell Skottlandsresa som jag verkligen verkligen hoppas ska äga rum i vår. Det måste bli av! Men iaf, Mumford & sons, älskar deras två första skivor. Men sen gjorde de en tredje som inte innehöll ett minsta spår av banjo vad jag kan höra. Då blev jag lite besviken. Jag vill ha Mumford a la folk, inte a la rock. Jaja. Och på tal om besvikelse, jag är ju väldigt besviken på Coldplays album Ghost Stories. Tycker de har förändrats för mycket. Saknar gamla goda Coldplay. Nu ska de snart släppa nytt album igen. Hoppas verkligen att det är bättre. Hörde dock en låt från albumet idag. Bådade inte gott. Men jag fortsätter hoppas. Hörde nåt om ett samarbete med Noel Gallagher, det lät spännande. Och så ska de tydligen turnera. Det gillar jag! Komsi komsi till Sweden.


Nä, dags att avrunda. Ska ha slappkväll i soffan med popcorn och James Bond. Ajöss!

60-tal

Alltså, 60-talsmusik. Åh vad jag gillart. Det gjordes så mycket bra musik på den tiden. Jag har gjort en lista med mina favoriter. Det är lång lista. Jag tröttnar inte på den musiken. Det är bara så. Idag kände jag att jag behövde lite pepp. Så då lyssnade jag på min lista. Såklart. Och visst kände jag mig på mycket bättre humör. Det känns ju nästan som att det är nåt magiskt över det. Man kan liksom inte känna sig deppad under tiden man lyssnar på sån musik. Visst, det finns deppig 60-talsmusik. Men mycket sånt finns ju inte med på min lista. Jag hade en period i mitt liv då jag lyssnade BARA på 60-talsmusik. Det var mycket Manfred Mann, Spencer Davis Group och The Animals m.m. Jag levde i nån slags 60-talsbubbla. Jag var fascinerad av musiken förstås, men även modet. Så rackarns snyggt mode då. Jag ville resa tillbaka i tiden. Helst. Efter ett tag kunde jag många låtar utantill. Vilket jag också tycker så mycket om med den musiken, att det är så lätt att sjunga med. Då känns det ännu mer peppande. Ja, det var allt jag hade att säga om 60-talsmusik.

Var och såg showen "Ägd" i fredags. Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Käre värld vad roligt det var. Är så sjukt imponerad av Fredrik Lindström. Henrik var bra han med, men Fredrik har jag länge beundrat. Han är så kvick liksom. Och verkar så intelligent och påläst. Jag tycker han är lite utav ett geni. Jag skrattade så tårarna rann flera gånger. Rekommenderas! Såg ju deras show "Ljust & Fräscht" också när den gick. Också otroligt bra, rolig och tänkvärd. Om jag någonsin får barn (I don´t think so) ska jag döpa dem till Spartacus, Poseidon och Beowulf. Hahaha, barn har ju inte normala namn nu för tiden, som typ Mats. Hörrni! Se "Ägd" helt enkelt.

Tillbaka till 60-talsmusik.

Ok, verkligen ingen peppande text i den här låten. Men sedan jag såg The Man From UNCLE och denna låt var med i min favoritscen så älskar jag den (den är även med i pinsam dans/förspelsscen med barbröstad Patrick Swayze i Dirty Dancing). Brukar lyssna på den och dansa lite för mig själv när jag känner mig nere. Funkar ganska bra.

Fredagsgodis

Tänkte inte skriva så mycket. Mest bara dela med mig av sånt som gjort mig glad den senaste tiden (utöver livet i min U2-bubbla förstås). Låt oss börja med denna:

Detta kan möjligtvis vara det sötaste jag någonsin sett. 

Man blir bara så glad. Ian McKellen, vilken skön gubbe. Det där skulle jag ha behövt som pepp inför prov på skolan. Fast iofs, jag klarade ju typ alla prov ändå ;)

Inte allt för lång tid kvar nu tills man ska få skåda denna film. Jag är så pepp! Och jag kan bara inte få nog av den där Fassbender. Yum!

Jealous much?

Men näääe! Mina kusiners kusin fick banne mig stå på scenen med Bono. Jag ville ju vara den av mina kusiners kusiner som fick stå på scenen med Bono. Unfair!!

Legenderna av legender

Jajjemen! Nu kan jag bocka av en till på min "Band/artister jag måste se live innan jag dör"-lista. Och denna gång var det legenderna av legender. Jag har ÄNTLIGEN fått se fantastiska U2 live! Jag har fått uppleva the Bono-magic! Han vet hur man är en riktig rockstar den där Bono. Gosh, han är så cool! Jag har hört att vissa tycker att han är pretentiös. Men näe, jag håller inte med. Jag tycker han känns genuin. Jag tycker han är astuff. Jag tycker om Bono! He is brilliant. Så är det bara.

Jag hade förväntat mig en magnifik konsert totalt utöver det vanliga, bättre än kanske något jag upplevt förr, jag trodde att den skulle blow my mind som det heter. Riktigt så blev det dock inte. Något saknades för att det skulle vara den ultimata konsertupplevelsen. De lyckades helt enkelt inte komma upp i Coldplaynivån (båda Coldplays konserter som jag varit på var ren perfektion och Hallelujah-moments), MEN...jag tycker ändå att U2 bjöd på en otroligt bra show. Min kollega som jag var på konserten med tyckte att de hade för många nya låtar och var lite besviken på det. I början var det mestadels de nya låtarna ja. Men jag hade ju hunnit lyssna igenom det nya albumet några gånger innan och jag måste säga att jag tycker det finns en hel del bra låtar med där. Så jag tyckte första delen av konserten var förträfflig också. Sen när klassikerna kom senare så höjdes ju förstås nivån ordentligt. Käre värld vilka ruskigt bra låtar de har gjort. Så, vilka låtar gjorde de bäst under kvällen? Klassikerna var ju bäst, det kan jag ju inte förneka. Älskar With or without you och man kände ju sig lite uppe i det blå när de spelade den. I will follow - fantastisk. Beautiful day - awesome. Where the streets have no name - lovely. Men tyckte även väldigt mycket om några av de nya, framförallt Song for someone och Iris (hold me close). Sen på slutet körde de ju en Paul Simon-låt. Hurray! En legend som sjunger en låt av en annan legend. Jag blev helt varm i hjärtat.

Bono brukar ju ta upp folk ur publiken på scenen. Så även denna gång. Fatta vilket minne att tänka tillbaka på. Den där kvällen när jag stod på scenen med U2 och kramade Bono. Det minnet skulle jag vilja ha. Men jag undrar hur jag skulle ha reagerat. Skulle ju bli så sjukt nervös. Förmodligen lite lätt handlingsförlamad. Men whatever. Coolt vore det ju iaf!

En ganska bra dag

Vissa låtar kan man bara inte få nog av. Visst, fascinationen avtar oftast efter ett tag, men man vill ändå inte riktigt sluta lyssna på dem. Denna låt är en sån för mig. Jag kan inte riktigt förklara varför jag gillar den så mycket. Den är bara sjukt bra helt enkelt. Musikvideon är dock fruktansvärd. Och för att inte tala om sångarens frisyr. Kära nån. Ja men videon iaf, man tycker ju att till en sån fantastisk låt borde man kunna göra en riktigt cool typ postapokalyptisk video. Nåt snyggt. Men icke! Mjukisdjur som fajtas. Suck.

Tycker att Imagine Dragons har gjort en del bra låtar faktiskt, utöver denna. Och måste säga att jag är lite sugen på att se dem live i Stockholm i oktober. Äh, jag får nog nöja mig med U2. Fatta,  jag ska på U2-konsert!!! Ballt!!!

Idag har varit en ganska bra dag. Känns alltid gött att ha såna dagar eftersom de inte kommer alltför ofta. Visst, vissa ständiga problem som jag inte blir av med förstås. Men i det stora hela har jag nog känt mig ganska glad. Jag drog ännu en gång på mig sköna, gröna landstingspyjamasen, mössan och munskyddet och begav mig in i operationssalen för att titta på en operation. Denna gång en enukleation, d v s borttagande av ögat. Låtar asäckligt, jag vet. Ja, det var ju inte mysigt direkt. Men jag tycker det är så fascinerande. Väldigt intressant och tufft att få se. Och detta med bästa läkaren som förklarar allt han gör så bra. Ja som sagt, det var en bra dag.

Såg The man from U.N.C.L.E igår. Rackarns vad jag gillade den filmen. Kan dock hända att jag tycker så mycket om den för att Armie Hammer var så het. Och Henry Cavill är ju inte heller helt fel att titta på. Sen är ju den där Alicia Vikander en väldigt talangfull skådespelerska också. Guy Ritchie har ju gjort många bra filmer tycker jag. Och ofta väldigt snygga filmer. Tycker den här filmen var riktigt snyggt gjord. Och jag är ju lite svag för typ allt som har med 60-talet att göra. Det var så snygga kläder och bra musik. Ja jag rekommenderar den helt enkelt. Men hörrni, Alicia är tydligen tillsammans med Fassbender. Det tycker jag inte om.

That´s all. Hörs hej!

Förändringarnas tid

Jo men jag kände ju att det var dags att förnya sig lite. Så ja, en ny layout på bloggen. Blått kände jag av nån anledning. Och rött. Och vitt. För att jag är så rackarns Storbritannisk förstås. Och så det där typiskt brittiska rutmönstret. Såklart. Det får duga.