tisdag 21 oktober 2008

Om man ändå hade lite medfödd talang...då skulle jag vara lycklig som en lärka (Då kan man ju fråga sig: är lärkor lyckliga?)

Kanske är det någon av er som undrar hur det egentligen går med mitt munspelslärande och min framgång med alla andra instrument jag råkade nämna att jag skulle lära mig (eller ja, alltså, egentligen var jag ju bara seriös med munspel och gitarr). Svar: Not good, i och med det faktum att jag inte lyckats komma igång än. Men gitarren har jag ju inte fått hit än, så det har jag ju en bra orsak till. Munspelandet då. Alltså, jag tror inte att det går att lära sig. Hur gör folk? Det måste vara nån medfödd talang som vissa lyckliga har. Men inte jag. Omöjligt, so it seems. Jo, men jag tänker inte ge upp så enkelt. Måste se till att sätta igång nu snart. Jag ska spela så taket lyfter sig....oh ja! Jag anar att grannarna kommer att bli överlyckliga över att få privilegiet att lyssna till en ganska så crappy version av Broder Jakob, om och om och om och om och om igen, dag ut och dag in.....tills jag äntligen lärt mig den och går över till nästa plåga. Och vilken är det? Jo "When the saints go marching in", om och om och om och om igen, dag ut och dag in. Det kommer inte alls att gå dem på nerverna. Sicken tur att lägenheten är så pass lyhörd. De är lyckligt lottade. Jag börjar inse att mina drömmar om att lira helskön blues kanske inte kommer att slå in än på ett tag. Men tålamod är ju en dygd som man säger. Ja det kommer nog att bli alla tiders det här.

Igår spelade jag och Emma Guitar Hero. Kul kul kul! Jag vill ha det spelet alltså. Give it to me!!!! Och det blev då bestämt igår att en åttiotalsrock-fest snart måste planeras in. Looking forward to it! Ful åttiotalsrock-klädsel är ett krav och hela kvällen ska det spelas härligt åttiotalig hårdrock. Och så ska det självklart anordnas Guitar Hero-turnering. All right! It will be a grrreat evening! Jag kräver dock att jag får tävla mot en riktig Guitar Hero-virgin så jag har nån som helst chans att kunna vinna. Fast det gick ju skapligt igår ändå. Jag har ju inte spelat så jättemycket innan, och jag klarade ju vissa grejer på mediumnivå iaf. Lucky me!

Suck! Ikväll ska vi träffas tre klasskompisar och sätta igång med vårt pm. Det enda jag känner inför detta arbete är ren avsky! PM är fascism! Jag vill inte! Men om jag ska tänka lite positivt för en stund så får vi ju pengar snart. Och då ska det inhandlas säsong 2 av The Office (amerikanska versionen, because it rules!). Jag bara känner hur glädjen snabbt sprider sig i min kropp, och det är ju t.o.m. nästan så att man kan urskilja ett leende på mitt ansikte. Hör och häpna, i dessa mörka och depressiva tider. Tänka sig. Ja det är ju bara att förundras. Ibland chockar man sig själv.
Nu måste jag börja göra mig i ordning och mentalt förbereda mig för en kväll av ångest, svett och tårar. Ok, kanske inte riktigt så illa. Men nästan...Klappeli klappeli, Tjingeling!

1 kommentar:

  1. gu vad söt du är! me like you lots and lots! kan inte du lära mig skriva så kan jag vara din virgin på GuitarHero och en gång för alla sluta dissa det ^^ haha. ser fram emot filmen.. ;)

    SvaraRadera